Hjälp!

Vi är så förskonade här i Sverige. Men givetvis har även vi våra problem att tampas med. Tell me about it! Som att gå på höger eller vänster sida...

Under min långresa har jag fått sett och uppleva hur svårt människor i världen faktiskt har det. Man kämpar för sitt dagliga uppehälle och hunger och törst är ett problem som gör att man inte har energi att ta tag i det man egentligen vill. Jag har upplevt det på nära håll. Så jag vet.

I andra delar av världen sker dagliga övergrepp på kvinnor. De våldtas, stympas och dödas i krigs- och konfliktdrabbade områden.Liberia och Sierra Leone fick 450 200 000 personer i södra Sudan har fått tillgång till hälsovård

Trafiklektion för fotgängare

Har ni tänkt på varför rulltrapporna i tunnelbanan på folktäta stationer går upp på vänster sida och ner på höger sida? (Tänk t-centralen.) Skälet är mycket simpelt. För att gångtrafikanter ska gå på vänster sida.
Jag promenerar väldigt mycket - ungefär 5 mil i veckan. Jag hinner med andra ord reflektera över detta ämne.
Ca 80% av gångtrafikanterna går på höger sida (och 100% Karin blir väldigt irriterad!). Om man går på höger sida - alltså i samma färdriktning som cyklisterna - så utsätter man ju sig för risken att bli påkörd! Som gångtrafikant har du ingen koll på vad som händer bakom dig; det kan vara en cyklist som sitter och sms:ar, fipplar med sin Ipod eller har uppmärksamhet på nåt helt annat än själva cyklandet... PANG! Oj, där gick det visst nån!!!
Hade gångtrafikanten gått på vänster sida och mött cyklisten hade ju personen haft valmöjligheten att gå åt sidan för den ouppmärksammade cyklisten. (Eller vice versa; cyklisten hade också kunnat väja för en ouppmärksam gångtrafikant.)
Alltså, risk för olycka minskar radikalt om båda parter får välja hur man ska reagera på den mötandes ouppmärksamhet och chans att söka ögonkontakt.

Redan som barn fick vi ju av farbror Polisen lära oss att man går på vänster och cyklar på höger. 80% måste ha skolkat från dom lektionerna...

Även på en trottoar är cirkusen ett faktum. "Gångarna" kryssar fram som värsta a-lagarna för att undvika att krocka med varandra - eller sonika struntar i det. Att undvika. Man går helt enkelt och slår i varandra - rejält!
Visste ni att vi svenskar ses som väldigt respektlösa gångtrafikanter? Inte i något av de betydligt mer folktäta länder jag besökt har man detta beteende!
Varför är det så här?

Cykelvägen och gångvägen är kombinerad. Fotgängaren går på den kombinerade ledens vänstra kant. På det sättet är det lätt för cyklisten att köra förbi fotgängaren.

Du bör gå på den vänstra sidan och cykla på
den högra sidan av banan, så att Du möter trafiken.

Vulkanen har vaknat

Fick rapport från mina vänner på Lombok idag: vulkanen Rinjani har vaknat! För några dagar sedan hördes en enorm explosion då Rinjani knorrade och släppte ut gaser så högt upp som 8000 meter i luften! Hon är inte bra i kistan, stackarn.
Usch, är lite orolig för mina vänner där. Hoppas inte vulkanen tänkt att bråka alltför mycket...

Förra gången jag var där, var det regnperiod och farligt att skutta uppför stigarna. Och nu... fasen, jag som verkligen ville gå upp och njuta av utsikten från Indonesiens näst högsta vulkan nu när jag snart kommer dit igen.

Visste ni att Indonesien har flest vulkaner i världen? 150 stycken till antal, varav de flesta är aktiva. 1815 dödade en av dessa vulkaner 36.000 människor i världens största vulkanubrott där det sprutade ut så mycket stoft i atmosfären att jordens temperatur sjönk och skapade svår missväxt i hela världen.

Bilden på mig är när jag duschar i ett vattenfall vid vulkanens fot.

Årets första?

Årets första regnbåge?
Eller regnbåge och regnbåge... snarare regnraket.

Bloggförälskens första stadie är över

Jenny Östergren - programledare på TV4 - skriver i sitt sista (?) blogginlägg att "en god bloggare måste vara förälskad i sin blogg, längta till nästa dejt, hitta de fyndigaste formuleringarna i den pågående flörten med läsarna".
Nu lägger hon ner sin blogg för hon är inte förälskad längre.
Jag tyckte det var en bra förklaring på varför vi bloggare ibland låter tiden går längre och längre mellan bloggandet. Och kanske avta helt förr eller senare. Till att börja med är vi entusiastiska i relationen, hängivna... vi har sex varje dag - kanske flera gånger varje dag! - vi donar och fixar för att visa att vi är värda den andres uppmärksamhet. Med tiden smyger sig vardagen på; tvätten, mathandlingen och alla andra måsten. Man börjar prioritera.
Precis som med en blogg. Hängivna och gör det många gånger i veckan. Till en början.
Detta var kanske en mer eller mindra bra konstruktion på varför MITT bloggande numera sker väldigt sporadiskt. Fast jag tänker inte sluta älska. Dock flörta sporadiskt.

Blogga, twittra, sms:a, maila - våra tekniska kommunikationsmöjligheter är oändliga! Men nödvändiga? Absolut! I vårt arbete. Men med hårda tyglar i vår vardag. Behöver vi vara tillgängliga jämt? Behöver vi tala om för andra vad vi gör just i detta ögonblick?
Jag tänker närmast på detta fenomen med Twitter... Jag förstår inte grejen med att microblogga! "Nu går jag till busshållsplatsen", "Nu äter jag lunch", "Nu är jag på toan"... Övertyga mig gärna om fördelarna med egoverktyget Twitter!

Dagens rubriker

1. Nä, påtända bävrar vill man ju inte ha som mattant.

2. I dag är det fredag. Det firar vi med falukorv och potatismos som verkar ha födelsedag. Hurra, hurra, hurra!

3. Min intuition säger mig att män med cancer inte alls lever längre än sina friska bröder...

4. Parkförvaltningen vill jag jobba på!

Dröm dig bort en stund

Språkpolisen får utslag!

Jag är lite av en språkpolis, tycker att man ska värna om sitt språk och ta hand om det på ett någorlunda just ("sjyst" stavas faktiskt "just") sätt. Svenska Akademiens ordlista är en av mina bästa vänner.

Jaha, det här låter ju väldigt präktigt, men jag ska förklara vad jag menar:

Innan jag åkte iväg på min långtur lovade jag mig själv att inte börja blanda in onödiga engelska ord i svenskan. Att ta Dolph Lundgren eller Victoria Silvstedt som exempel är här en dålig idé, men ni förstår nog vad jag menar när jag nämner dom... Det låter helt enkelt URFÅNIGT!

Vad händer? Jag börjar blanda in svenska ord i engelskan! Efter ett par engelsktalande månader utan svensk kontakt kunde det låta så här:
"-Som om det inte var enough: när jag gick around the corner..."
Ja, ungefär så. Det var faktiskt lite bekvämt att blanda så för vissa saker låter helt enkelt bättre på engelska. Men inte i kombination!

Så kommer jag hem till Sverige, sätter mig på bussen in till Gullmarsplan och hör två blonda flickor prata:
-And i told him that it was a bad idea, because she would be very sad (på klockren engelska). Men han lyssnade inte på det (på klockren svenska). He thought he had to be honest to her.
Så där gick det på. Flickorna varvade engelska och svenska under hela samtalet.

Stiger på tunnelbanan och konstaterar att man även på Stockholms Lokaltrafik blivit internationella:
-Nästa Skanstull. Next stop Skanstull.
Fast roligast är på vägen tillbaka:
-Nästa Gullmarsplan. Next stop Gullmarsplan. Change here for Tvääärbanan träääin.

Omställning och problemlösningar

Det är minst sagt en omställning att komma tillbaka till Sverige. Å ena sidan känns det som om det inte var så längesen jag åkte ifrån vårt "bekväma" västerländska liv. Å andra sidan är det trots allt mer än 10 månader där jag mer eller mindre vant mig av vid ett liv utan telefoner, internet, sms, tidtabeller... där livet levdes från dag till dag. Och funkade alldeles utmärkt ändå!

Nu är jag tillbaka till ett liv där planering, fokus och disciplin krävs för att överleva. Jag står utan jobb och snart utan bostad, vilket är seriösa problemlösningar att ta tag i nu.

Det är superkul att så många hör av sig och önskar mig välkommen hem! LITE saknad verkar jag trots allt varit ;) Jag har saknat er också och hoppas få möjlighet att träffa er snart igen.

Jag kommer dock inte att ha möjlighet att svara på alla mail på ett tag. Hoppas ni har förståelse för det och inte tror att jag bara struntar i att svara för att jag inte har lust. SÅ är det inte!

Häng med här på bloggen; det får bli mitt "mail" till alla tills jag kommit iordning.

Så. Kan nu någon fixa fram lite solsken???

Enkla behov

På allmän begäran ersätter jag nu spindelbilden med en... hm, minst lika läskig bild: Stockholm en grådaskig fredag i mars 2009.... Blä.

I torsdags kväll landade jag i Sverige. När planet gick ner för landning på Arlanda kunde jag konstater att det låg SNÖ på backen! Det var då ingen som hade berättat för mig!!! I den stunden var jag nära att rusa fram till piloten och be honom vända tillbaka.

Men landade gjorde vi trots eländet. Tog ut mina sista 200 kronor på Visa-korten (100 kronor på vardera...), glad att jag hade pengar att ta mig in till stan!
-Vi tar inte kontanter, svarade den föga charmiga busschauffören när jag lättat sträckte fram mina hundralappar.
-Betala med kort.
Som tur var kunde man betala med sms. Och som tur var hade jag telefonen kvar...

När jag träffat svenskar ute på min resa har vi förr eller senare alltid börjat prata om mat man äter hemma i Sverige. Med ord har vi frossat i mat: gravad lax, rökt lax, ungsbakad lax, lax på kors och tvärs, knäckebröd och kaviar, Ahlgrens Bilar, potatisgratäng, sill, färskpotatis, gräddfil och gräslök, jordgubbar med vispgrädde, köttbullar och potatismos... Ett samtalsämne vi kunde svulla oss i en halvtimme utan vidare problem!
Vad äter man då det första man gör när man kommer hem? En påse dillchips. (Och den påsen levde jag på i två dagar.)

Den här helgen tänker jag göra det jag ibland drömt om: lyssna på "Ring så spelar vi", cykla, ta en promenad på Söder ner mot Gamla stan, tvätta i en tvättmaskin, ligga i badkaret en timme/bad (det lär nog bli en gång om dagen. Minst.), dricka vatten ur kranen, förvånas över kläder och saker jag glömt bort när jag packar upp dom igen.

Visserligen enkla behov, men som nu känns superlyxigt!

Trick att vakna snabbt:

Placera en sån här "sötnos" under diskhandduken.
Garanterat vaken och med sopkvasten i handen inom 1 nanosekund!

VARNING!

Nu har jag lagt till bilder i inläggen nedan.

Känsliga personer varnas för
bilderna i bloggen om begravningarna!

Glädjedag!

Efter död och elände var det äntligen dags för en glädjefylld händelse; min väninna Iloh skulle föda och hade bett mig att vara med henne på förlossningen. Problemet var att jag fortfarande var kvar på Bali nar hennes man ringde och sa att de var på väg till bysjukhuset. Han gissade att hon skulle föda inom de närmaste timmarna.
Väl på färjan ringde han igen och nu med beskedet: hon föder inom två timmar! Kul! Men besviken att jag inte skulle hinna fram till förlossningen... Färjan tar ca 4-5 timmar beroende på vågorna och från färjelaget till hennes by 1,5 timme.
Gissa om jag blev förvånad när jag till slut kom fram och konstaterade att hon ännu inte hade påbörjat förlossningen! "Bebisen väntar på dig", sa Iloh med ett trött leende. En halvtimme
senare kom värkarna tätare och tätare. Det borjade bli dags.

Under förlossningen skulle Ilohs man, svärmor, svägerska, jag och ytterligare en väninna vara med. I sängen bredvid låg en annan kvinna som också skulle föda och hon hade hela släkten och resten av Lombok där. Nåja, nästan...
Mycket folk var det iallafall i denna lilla sjukhussal där de små geckoödlorna kilade på väggarna, kackerlackorna på golvet, där man använde en dammig skrivbordslampa för att undersöka kvinnornas tillstånd, dit familjerna själva fick ta med sig fläkt, saronger och vad man nu behövde till förlossningen.
Det var inte tal om att använda sig av några speciella skyddskläder, desinfektionsmedel eller andra hygienåtgärder... Jag svabbade snabbt av mig "resdammet" i betonghon med vattenslang intill Ilohs säng. Tvål hade jag med mig och min lilla flaska med desinfektionsmedel för händerna jag alltid bar med mig i väskan. LITE ren ville man ju vara... I hörnet fanns en gynekologstol som nu blev överbelamrad med handväskor, vattenflaskor, kakor och annat som besökarna tippade av där. De gravida kvinnorna valde att föda liggandes i de två sängarna som också fanns på rummet. En kuvös fanns även där men kom tack och lov inte till anvandning.

Draperiet som skiljde de två sängarna åt, drogs fram och tillbaka på order av Iloh - det fanns ju två män i salen och trots sina värkar och med bebisens huvud hälften utanför, orkade Ilohs bry sig om att den andres make eventuellt kunde se henne förbi det alldeles för korta draperiet.
Superkvinnan Iloh krystade utan knappt ett ljud ifran sig fram lilla välskapta Stella, 3.400 gram - en jättebebis jamfört med den annu mindre killen (2.200 gram) som i sängen bredvid kom till världen drygt 20 minuter senare efter supporterklubben vrålat fram honom...

Skrivbordslampan drogs undan, fika kom fram, Iloh syddes ihop (och mina hander klämdes sönder! Stygnen verkade göra mer ont än sjalva förlossningen.) Stella vägdes och åkte snart mellan glada famnar. Man tvättade dock inte av golvet... barfota trampade vi omkring i fostervatten och annat...

Iloh och bebis mår toppen!


Bilder kommer... tekniken ar sådär som sagt...

Begravningsceremonier

Så värst hungrig blev man ju heller inte under de här dagarna...

Det var svårt att forstå att hjärtat orkade pumpa i denna lilla utmärglade kvinna. Hennes oroliga rorelser där hon låg i sängen sa mig att hon inte hade lång tid kvar att leva...

Dagen efter var ankomst somnade hon in.

Förberedelserna för begravningen tog vid och hela den lilla byn samlades och hjälpte till med det som skulle ordnas. En hinduisk ceremoni - oavsett av vilken art - kräver mycket dekorationer och jag flätade på för fullt diverse attiraljer med de andra kvinnorna. Man hade väldigt skoj åt mig; inte varje dag de satt med en vit kvinna i balinesisk dräkt och gjorde hantverken i sin by. Barnen var än mer fascinerade och det var fruktansvärt svettigt när 25 barn (jag räknade dom) satt och stirrade på mig. När jag trodde jag skulle falla ihop till en blöt fläck av deras stirrande gick jag ut till havet för att få en liten vindpust - med 25 barn i släptag, skrattandes och stojandes (de minsta grät eftersom jag ser så vansinnigt läskig ut!) runt omkring mig. Efter att jag ordnat stenkastartävling var jag dock inte lika "farlig" längre och efter det tordes till och med några peta på mig nästa gång vi satt uppe vid huset.

Efter tre dagar var det dags för begravningen. Och i tre dagar har den döde damen legat i sin säng och man har vaktat henne dygnet runt för att inga onda andar ska komma. På begravningsdagen tvättar man kroppen och böner och besvärjelser sker innan den döde läggs i kistan - en enkel pinnlåda gjord av bambu. Begravning i detta fall eftersom familjen inte hade råd med kremering. Om man en dag får råd med det, tar man helt enkelt upp kroppen ur jorden och kremerar då.
En lång begravningskortege tar vid och efter en timmes vandring i hettan kom vi till begravningsplatsen. Här lyckades fröken Karin trampa igenom en grav, för här var det riktigt farligt att gå! Stenarna ovanpa de gamla gravarna var tunna och överbevuxna med gräs så det var inte lätt att se vart man satt fötterna när de "hjälpsamma" människorna drog i mina armar åt olika hall for att hitta en "säker" väg åt den vita kvinnan! En av mina vänner trampade också igenom en grav och han hann se ben i den...

Damen kom efter en tumultartad nedsänkning i jord och man lade ner prylar och pengar vid hennes huvud att ha med sig.

Lite ormterapi skedde också på denna Baliresa. Efter en blöt kväll hos en av kusinerna till familjen jag var med, kom överraskningarna fram i form av en boaorm och nan annan läskig sak jag inte vet vad det var. Kusinen förvarade dessa slingrande tingestar i en bagagelåda till moppen och den andra i butiksdisken...

Bilder kommer, men tekniken är inte den bästa på denna ö...

Vågade turister!

Nyårsfirandet var över och många begav sig tillbaka till Bali från "min" ö Gili Trawangan i förrgår. Man kan komma dit och därifrån i olika slags båtar - och därmed olika priser. Färjan som dessa personer valde, kostar ca sju gånger mer än att åka lokalbåten (bilden). A andra sidan är de - om allt går som det ska - framme på Bali på endast 45 minuter istället för fem timmar som det tar för oss som inte reser lyxigt.
Som tur var slutade dramat bra och ingen verkar ha skadats.

Själv var jag också på väg därifrån den här dagen, men när jag såg vågorna valde jag att stanna en dag extra - oavsett vilken båt som skulle ta mig därifrån. Jag skulle visserligen bara in till Lombok (ca 1/2-timme - 45 min beroende på vågorna) med lokalbåten, men jag lovar att det kränger olidligt mycket! Och det gjorde det även igår när jag till slut vågade mig ut i en båt...

På lokalbåten lastar man allt. Allt. Ja, allt. Jag har suttit hopklämd mellan lådor med chokladkex, shampoo, läsk, mjölk, gasflaskor, bensindunkar, korgar med grönsaker, fisk och ägg (DET är spännande när det gungar mycket!). En dag placerade nån en väska i mitt knä - som efter en stund började leva!Öppnade lite och därinne kikade en tupp fram...