Vågade turister!

Nyårsfirandet var över och många begav sig tillbaka till Bali från "min" ö Gili Trawangan i förrgår. Man kan komma dit och därifrån i olika slags båtar - och därmed olika priser. Färjan som dessa personer valde, kostar ca sju gånger mer än att åka lokalbåten (bilden). A andra sidan är de - om allt går som det ska - framme på Bali på endast 45 minuter istället för fem timmar som det tar för oss som inte reser lyxigt.
Som tur var slutade dramat bra och ingen verkar ha skadats.

Själv var jag också på väg därifrån den här dagen, men när jag såg vågorna valde jag att stanna en dag extra - oavsett vilken båt som skulle ta mig därifrån. Jag skulle visserligen bara in till Lombok (ca 1/2-timme - 45 min beroende på vågorna) med lokalbåten, men jag lovar att det kränger olidligt mycket! Och det gjorde det även igår när jag till slut vågade mig ut i en båt...

På lokalbåten lastar man allt. Allt. Ja, allt. Jag har suttit hopklämd mellan lådor med chokladkex, shampoo, läsk, mjölk, gasflaskor, bensindunkar, korgar med grönsaker, fisk och ägg (DET är spännande när det gungar mycket!). En dag placerade nån en väska i mitt knä - som efter en stund började leva!Öppnade lite och därinne kikade en tupp fram...

Förrädiska strömmar!

Visst är Trawangan ett paradis. Men som alla paradis så finns där även ormar. "Ormarna" i detta paradis ter sig som förrädiska strömmar. Starka vindar driver in mellan de tre öarna som Gili Island består av. Man ser strömmarna tydligt - alltså simmar man inte just där.

Men jag vet inte... alla verkar inte se det... Eller förstår inte risken. På väg hit till internetstället ser jag en vit tjej simmar ute i strömmarna. Och simmar. Och simmar. Hon tar sig givetvis inte i den riktningen hon vill och snart förstår jag att det kommer att gå åt helvete.

Några på stranden tittar på hennes kamp ute i vattnet, men gör inget. Jag börjar skrika om vem som äger den gröna båten. Kunde jag skulle jag tagit båten själv, men den är ganska stor och har såna där stödmedar på sidorna att jag antagligen bara gjort saker värre om jag lyckats fått ut båten. Hoppas på att ägaren är i närheten när jag till slut busvisslar för att få uppmärksamhet.

Tjejen kämpar och försvinner ibland i strömvågorna. Nu är det bråttom!!!

Den gröna båtens ägare syns inte till, men nu har ett par indonesiska killar fått ändan ur och hoppar i sin båt. Men båtarna är i trä; tunga att vända och dessutom väl förankrade - ja, på grund av de starka strömmarna - så det tar sin lilla stund innan de äntligen kommer till hennes undsättning och hon klarar sig från att gå ett ohyggligt öde tillmötes. Runt hörnet finns dessutom stora hajar...

Gili Trawangan - ingen resväskeö

De där kryckorna jag styltade omkring på, höll på att göra mig mer handikappad än att vara utan. Man får fruktansvärt ont i armhålorna av dom! Alltså lämnade jag tillbaka dom till sjukhuset, tog min 16 kilos rygga (2 kg har jag skickat hem, Carro :) ) och ägnade en dags resa i bussar, på färja och en liten vinglig båt till ön Gili Trawangan, 45 minuter utanför Lombok.
Till er som är kritiska till detta med ryggsäck, kan jag bara meddela att jag är sååå glad för ryggan här! Också. En sandväg går runt ön och det bästa sättet att ta sig fram är till fots - och då kan man ju tänka sig hur mycket ånga det skulle pysa ur öronen efter tre meter med resväska med hjul... Ett alternativ att klara sig undan det problemet är ju förstås att pröjsa för häst och vagn, vilket är det andra sättet att ta sig runt här, men då skulle jag missat min bungalow som jag fann när jag gick (linkade) till fots för att leta ett hem för veckan.
Tredje alternativet: cykel. För det krävs ett stort tålamod eftersom sanden är djup på sina håll och man får dra cykeln bredvid sig minst halva tiden.

Ett fjärde alternativ är att göra som de två ryska galningarna som jag tyvärr hade oturen att hamna bredvid gång på gång under resan hit: res ultralätt! De två killarna delade på en liten ryggsäck - som dessutom bara var halvfull. Betydligt mer fulla var killarna... Jag antar att den lilla ryggan innehöll vodka eller annan alkoholhaltig dryck, och jag hoppas den också innehöll tandborste och ett par rena kallingar! De var inte helt rena.
Det visade sig att de hade 200 000 ringit (ca 150 spänn) på fickan, att de hade bott billigt i Thailand genom att "bo" på ett fängelse i en vecka, hade "osynliga" skor (barfota alltså) så de inte behövde köpa nya skor när de gamla var trasiga, och att "man bara klättrar upp i ett träd och hämtar en kokosnöt" när man blir hungrig...
Jo jo.

Människorna i Indonesien är verkligen enormt vänliga och ödmjuka. Ett bevis på det är allas omtanke om min skadade fot. I Kuta (Bali) skulle man gärna burit mig om jag tillåtit dom. Flickan som städade på mitt hotell skulle t.o.m. mata mig! Och en annan indonesiska, med mått som de flesta har (små alltså), försökte lyfta ner denna skadade jätteskandinaviskan från en trappa. Personalen här på Trawangan springer och duttar på min fot i tid och otid med varmt vatten och vill helst också linda foten med bandaget. Man vet inte riktigt hur väl man vill och man kan inte annat än tycka om dom mycket!

Nu stannar jag här på Trawangan och rehabiliterar mig nån vecka innan det bär vidare till Australien den 15:e.