Dröm dig bort en stund

Vågade turister!

Nyårsfirandet var över och många begav sig tillbaka till Bali från "min" ö Gili Trawangan i förrgår. Man kan komma dit och därifrån i olika slags båtar - och därmed olika priser. Färjan som dessa personer valde, kostar ca sju gånger mer än att åka lokalbåten (bilden). A andra sidan är de - om allt går som det ska - framme på Bali på endast 45 minuter istället för fem timmar som det tar för oss som inte reser lyxigt.
Som tur var slutade dramat bra och ingen verkar ha skadats.

Själv var jag också på väg därifrån den här dagen, men när jag såg vågorna valde jag att stanna en dag extra - oavsett vilken båt som skulle ta mig därifrån. Jag skulle visserligen bara in till Lombok (ca 1/2-timme - 45 min beroende på vågorna) med lokalbåten, men jag lovar att det kränger olidligt mycket! Och det gjorde det även igår när jag till slut vågade mig ut i en båt...

På lokalbåten lastar man allt. Allt. Ja, allt. Jag har suttit hopklämd mellan lådor med chokladkex, shampoo, läsk, mjölk, gasflaskor, bensindunkar, korgar med grönsaker, fisk och ägg (DET är spännande när det gungar mycket!). En dag placerade nån en väska i mitt knä - som efter en stund började leva!Öppnade lite och därinne kikade en tupp fram...

Lomboks enda rulltrappa

Jämfört med det kommersialiserade Bali, är Lombok en ö som ännu är befriat från massförsäljning av t-shirtar, ölkylare, irriterande försäljare och australienska biffar på restaurangerna.
Lombok är genuint: vackra risfält utmed de grönskande bergen där aporna glatt svingar omkring bland träden, oexploaterade stränder, okonstlade, vänliga människor som ibland lever väldigt, väldigt enkelt pga fattigdom...
Det finns ETT shoppingcenter på hela, stora Lombok och det var inte så längesen det stod klart. Fortfarande är inte alla affärsutrymmen uthyrda.
I shoppingcentret finns också öns enda rulltrappa... Häromdagen var jag där med vänner för att shoppa lite västerländsk mat (ibland längtar jag obönhorligen efter OST!). När vi skulle åka upp till andra våningen för att äta lunch, insåg jag att ett par i sällskapet inte hade åkt i en rulltrappa i hela sitt liv förut. Det ville man dock inte erkänna, men var uppenbart nar de nervöst försökte "pricka" de rörliga trappstegen och därefter krampaktigt höll i ledstangen..
Att hitta alkohol är inte heller helt lätt. Jo, billigt palmvin för ca 8 kr/litern inhandlas genom vänner vars familj gjort det. Men nu vill man som västerlänning inte dricka äckligt palmvin; det luktar surströmming och smakar apa!
Så champagne var bara att glömma till nyår. Lyckades dock hitta en liter Absolut Vodka Vanilj efter två timmars letande och då på en resturang i öns mest turisttätaste ort Senggigi.

Nyår firades för övrigt ute på Gili Trawangan där alla restauranger hade gratis partytillstånd hela nyårsaftonen. (I vanliga fall får de betala för tillståndet, vilket gör att det bara är de tre största restaurangerna som växelvis håller i veckopartyna.) Efter en gungig färd med åtta bensindunkar som last mellan oss 40 personer på båten, där hälften satt och rökte och hälften skrek "Släck!" kom vi med hjärtat i halsgropen äntligen iland vid 11-snåret på kvallen till en ö som fullkomligen gungade av alla glada, svampfyllda partydjur.
Hade ingenstans att bo eftersom det var fullbokat därute på ön, men vid fyratiden lyckades jag hitta en hängmatta att slumra i, med handväskan som filt - som dock endast räckte över ena armen...).

Welcome to my paradise!

God fortsättning och gott nytt år till er allihopa! Någon julhälsning hann jag dock inte få ut på bloggen, då jag var på "semester" på Bali några dagar.
Hann även med en kort vända till Kuala Lumpur med kvällsflyget, men det bara för att sova på ett kallt stengolv på flygplatsen över natten och tillbaka till Bali med morgonflyget igen - allt för en stämpel i passets skull; visum ytterligare en månad.

Hittade en reklamfilm från min lilla ö, Gili Trawangan. Ett litet smakprov på hur det ser ut där jag bott de senaste två månaderna.

Ofrivillig fobiterapi

Liksom på alla andra stränder, i alla hav och sjöar, flyter det omkring skräp i vattnet då och då. Här på Trawangan är vi dock ganska förskonade från detta gissel, men ibland flyter det in lite skräp från Lombok som runnit med i floderna nu när det är regnperiod.
Med andra ord reagerar jag inte nämnvärt när jag härmodagen sitter i vattnet och pratar med en bekant (är för varmt att sitta på land) samtidigt som jag pillar frånvarande på nåt "skräp" som flytit intill mitt ben.
Hade jag då hastighetstävlat med Nasas rymdraketer hade jag helt klart vunnit överlägset när jag efter en stund konstaterade att "skräpet" var en orm! Upp for jag. Som en raket.
Bra ormfobiterapi där.... hm...

Häromdagen fikade jag med en farbror som var med och grävde skyttevärnen här på Trawangan under andra världskriget. När kriget bröt ut var farbrorn farbror; 69 år. år 1939 alltså! Gubben är idag 120 bast och piggare än en 69-åring! Man förklarade för mig att han ständigt går omkring och tuggar på nan ört och som tydligen gör att han håller sig pigg och kry (det var skönt att veta för jag trodde farbrorn blödde från munnen när det i själva verket var örten som rann ut ur munnen...).
Farbrorn har inga barn och frun dog för tre år sen (hon var ung; bara 83 när hon gick bort). Tydligen är han snorrik och äger land både på Lombok och Bali (när han går bort kommer detta att skänkas till ett tempel). Han har utmärkt hörsel, är nyfiken som en femåring och tar helt och hållet hand om sig själv.

Nu bör jag nog gå och ta reda på vad den däringa örten heter...

I'm alive!

Ok då, ett litet inlägg för att lugna oroliga vänner och familj: i'm alive!
Fast det har varit svettigt och kallt några dagar. Drabbas av nån feber, men min underbara vän tog hand om mig dag som natt , fixade medicin (malariatabletter upptäckte jag idag nar jag kommit till medvetande igen!), smorde in mig med väldoftande olja, baddade pannan och tvingade i mig soppa.
Nu är jag uppe igen om än på nagot skakiga ben.
Befinner mig ännu ute på Trawangan - den lilla "leksaksön" utanfor Lombok. Här har jag många, många vänner och har hur kul som helst. Ibland åker jag över till Lombok för att insupa lite "normalt" liv såsom motordrivna fordon och en McDonalds (ser eländet på håll bara. Har inte ätit en hamburgare sen i april.)

Törs man verkligen doppa fötterna här igen???

Måste ju bara visa detta: en tigerhaj! Den var tack och lov död (om det nu är tack och lov att man dödar hajar... vilket åtminstone jag inte tycker är ok!).
Men det var ändå lite häftigt att få se en sån på så nära håll. Fast... tänk om den vaknade upp med ett sånt där horror movie-ryck när jag stod där och inspekterade dess sylvassa tänder!
Ja, såna simmar det alltså omkring här utanfor där jag är - på Gili Trawangan där jag varit förut och där jag numera känner mig väldigt hemma bland tuppar, hönor, getter, katter (inte en enda hund på hela ön!), dammiga paket i varuhyllorna, stark - och grymt god! - take away-mat i pappersstrutar, böneutrop och alla dessa underbara människor.
Kommer att stanna här ett bra tag till framöver - kanske fram till jul. Efter nyår har jag andra planer, men de återkommer jag till när jag väl är där :)

Tänker på er alla därhemma och hoppas att ni har det bra - ni med!

Slappardagar

Man blev inte speciellt utbränd på Gili Island. Dagarna på dessa tre öar var underbart avkopplande.

Nu är jag på väg till Australien. Planet går om en timme, så ni får hålla tillgodo med bilder från Gilis tills jag får tillfälle att blogga nästa gång.

Förrädiska strömmar!

Visst är Trawangan ett paradis. Men som alla paradis så finns där även ormar. "Ormarna" i detta paradis ter sig som förrädiska strömmar. Starka vindar driver in mellan de tre öarna som Gili Island består av. Man ser strömmarna tydligt - alltså simmar man inte just där.

Men jag vet inte... alla verkar inte se det... Eller förstår inte risken. På väg hit till internetstället ser jag en vit tjej simmar ute i strömmarna. Och simmar. Och simmar. Hon tar sig givetvis inte i den riktningen hon vill och snart förstår jag att det kommer att gå åt helvete.

Några på stranden tittar på hennes kamp ute i vattnet, men gör inget. Jag börjar skrika om vem som äger den gröna båten. Kunde jag skulle jag tagit båten själv, men den är ganska stor och har såna där stödmedar på sidorna att jag antagligen bara gjort saker värre om jag lyckats fått ut båten. Hoppas på att ägaren är i närheten när jag till slut busvisslar för att få uppmärksamhet.

Tjejen kämpar och försvinner ibland i strömvågorna. Nu är det bråttom!!!

Den gröna båtens ägare syns inte till, men nu har ett par indonesiska killar fått ändan ur och hoppar i sin båt. Men båtarna är i trä; tunga att vända och dessutom väl förankrade - ja, på grund av de starka strömmarna - så det tar sin lilla stund innan de äntligen kommer till hennes undsättning och hon klarar sig från att gå ett ohyggligt öde tillmötes. Runt hörnet finns dessutom stora hajar...

Redo for Trawanganrundan

Tack vare Ali och alla andra ompysslande vänliga själar "hemma" är jag nu så pass stark i foten att jag idag varit ute och cyklat runt ön, vilket är en lagom lång runda: knappt en timma.

Trawangan är väldigt lik Gotland! Martallar, vindpinat och vita sandvägar.
Fast det är dåligt med palmer på Gotland...

Duschterapi

Eftersom det inte är färskvatten i duschen i min bungalow (det är saltvatten), så unnar jag mig halvtimmesduschar på kvällarna. Där står jag och tittar upp på månen och molnen av miljoner stjärnor medan jag shamponerar och tvålar in mig under bar himmel, för mitt badrum har inget tak.
Och det är bara så vackert.

Gili Trawangan - ingen resväskeö

De där kryckorna jag styltade omkring på, höll på att göra mig mer handikappad än att vara utan. Man får fruktansvärt ont i armhålorna av dom! Alltså lämnade jag tillbaka dom till sjukhuset, tog min 16 kilos rygga (2 kg har jag skickat hem, Carro :) ) och ägnade en dags resa i bussar, på färja och en liten vinglig båt till ön Gili Trawangan, 45 minuter utanför Lombok.
Till er som är kritiska till detta med ryggsäck, kan jag bara meddela att jag är sååå glad för ryggan här! Också. En sandväg går runt ön och det bästa sättet att ta sig fram är till fots - och då kan man ju tänka sig hur mycket ånga det skulle pysa ur öronen efter tre meter med resväska med hjul... Ett alternativ att klara sig undan det problemet är ju förstås att pröjsa för häst och vagn, vilket är det andra sättet att ta sig runt här, men då skulle jag missat min bungalow som jag fann när jag gick (linkade) till fots för att leta ett hem för veckan.
Tredje alternativet: cykel. För det krävs ett stort tålamod eftersom sanden är djup på sina håll och man får dra cykeln bredvid sig minst halva tiden.

Ett fjärde alternativ är att göra som de två ryska galningarna som jag tyvärr hade oturen att hamna bredvid gång på gång under resan hit: res ultralätt! De två killarna delade på en liten ryggsäck - som dessutom bara var halvfull. Betydligt mer fulla var killarna... Jag antar att den lilla ryggan innehöll vodka eller annan alkoholhaltig dryck, och jag hoppas den också innehöll tandborste och ett par rena kallingar! De var inte helt rena.
Det visade sig att de hade 200 000 ringit (ca 150 spänn) på fickan, att de hade bott billigt i Thailand genom att "bo" på ett fängelse i en vecka, hade "osynliga" skor (barfota alltså) så de inte behövde köpa nya skor när de gamla var trasiga, och att "man bara klättrar upp i ett träd och hämtar en kokosnöt" när man blir hungrig...
Jo jo.

Människorna i Indonesien är verkligen enormt vänliga och ödmjuka. Ett bevis på det är allas omtanke om min skadade fot. I Kuta (Bali) skulle man gärna burit mig om jag tillåtit dom. Flickan som städade på mitt hotell skulle t.o.m. mata mig! Och en annan indonesiska, med mått som de flesta har (små alltså), försökte lyfta ner denna skadade jätteskandinaviskan från en trappa. Personalen här på Trawangan springer och duttar på min fot i tid och otid med varmt vatten och vill helst också linda foten med bandaget. Man vet inte riktigt hur väl man vill och man kan inte annat än tycka om dom mycket!

Nu stannar jag här på Trawangan och rehabiliterar mig nån vecka innan det bär vidare till Australien den 15:e.