Begravningsceremonier

Så värst hungrig blev man ju heller inte under de här dagarna...

Det var svårt att forstå att hjärtat orkade pumpa i denna lilla utmärglade kvinna. Hennes oroliga rorelser där hon låg i sängen sa mig att hon inte hade lång tid kvar att leva...

Dagen efter var ankomst somnade hon in.

Förberedelserna för begravningen tog vid och hela den lilla byn samlades och hjälpte till med det som skulle ordnas. En hinduisk ceremoni - oavsett av vilken art - kräver mycket dekorationer och jag flätade på för fullt diverse attiraljer med de andra kvinnorna. Man hade väldigt skoj åt mig; inte varje dag de satt med en vit kvinna i balinesisk dräkt och gjorde hantverken i sin by. Barnen var än mer fascinerade och det var fruktansvärt svettigt när 25 barn (jag räknade dom) satt och stirrade på mig. När jag trodde jag skulle falla ihop till en blöt fläck av deras stirrande gick jag ut till havet för att få en liten vindpust - med 25 barn i släptag, skrattandes och stojandes (de minsta grät eftersom jag ser så vansinnigt läskig ut!) runt omkring mig. Efter att jag ordnat stenkastartävling var jag dock inte lika "farlig" längre och efter det tordes till och med några peta på mig nästa gång vi satt uppe vid huset.

Efter tre dagar var det dags för begravningen. Och i tre dagar har den döde damen legat i sin säng och man har vaktat henne dygnet runt för att inga onda andar ska komma. På begravningsdagen tvättar man kroppen och böner och besvärjelser sker innan den döde läggs i kistan - en enkel pinnlåda gjord av bambu. Begravning i detta fall eftersom familjen inte hade råd med kremering. Om man en dag får råd med det, tar man helt enkelt upp kroppen ur jorden och kremerar då.
En lång begravningskortege tar vid och efter en timmes vandring i hettan kom vi till begravningsplatsen. Här lyckades fröken Karin trampa igenom en grav, för här var det riktigt farligt att gå! Stenarna ovanpa de gamla gravarna var tunna och överbevuxna med gräs så det var inte lätt att se vart man satt fötterna när de "hjälpsamma" människorna drog i mina armar åt olika hall for att hitta en "säker" väg åt den vita kvinnan! En av mina vänner trampade också igenom en grav och han hann se ben i den...

Damen kom efter en tumultartad nedsänkning i jord och man lade ner prylar och pengar vid hennes huvud att ha med sig.

Lite ormterapi skedde också på denna Baliresa. Efter en blöt kväll hos en av kusinerna till familjen jag var med, kom överraskningarna fram i form av en boaorm och nan annan läskig sak jag inte vet vad det var. Kusinen förvarade dessa slingrande tingestar i en bagagelåda till moppen och den andra i butiksdisken...

Bilder kommer, men tekniken är inte den bästa på denna ö...

Gili Trawangan - ingen resväskeö

De där kryckorna jag styltade omkring på, höll på att göra mig mer handikappad än att vara utan. Man får fruktansvärt ont i armhålorna av dom! Alltså lämnade jag tillbaka dom till sjukhuset, tog min 16 kilos rygga (2 kg har jag skickat hem, Carro :) ) och ägnade en dags resa i bussar, på färja och en liten vinglig båt till ön Gili Trawangan, 45 minuter utanför Lombok.
Till er som är kritiska till detta med ryggsäck, kan jag bara meddela att jag är sååå glad för ryggan här! Också. En sandväg går runt ön och det bästa sättet att ta sig fram är till fots - och då kan man ju tänka sig hur mycket ånga det skulle pysa ur öronen efter tre meter med resväska med hjul... Ett alternativ att klara sig undan det problemet är ju förstås att pröjsa för häst och vagn, vilket är det andra sättet att ta sig runt här, men då skulle jag missat min bungalow som jag fann när jag gick (linkade) till fots för att leta ett hem för veckan.
Tredje alternativet: cykel. För det krävs ett stort tålamod eftersom sanden är djup på sina håll och man får dra cykeln bredvid sig minst halva tiden.

Ett fjärde alternativ är att göra som de två ryska galningarna som jag tyvärr hade oturen att hamna bredvid gång på gång under resan hit: res ultralätt! De två killarna delade på en liten ryggsäck - som dessutom bara var halvfull. Betydligt mer fulla var killarna... Jag antar att den lilla ryggan innehöll vodka eller annan alkoholhaltig dryck, och jag hoppas den också innehöll tandborste och ett par rena kallingar! De var inte helt rena.
Det visade sig att de hade 200 000 ringit (ca 150 spänn) på fickan, att de hade bott billigt i Thailand genom att "bo" på ett fängelse i en vecka, hade "osynliga" skor (barfota alltså) så de inte behövde köpa nya skor när de gamla var trasiga, och att "man bara klättrar upp i ett träd och hämtar en kokosnöt" när man blir hungrig...
Jo jo.

Människorna i Indonesien är verkligen enormt vänliga och ödmjuka. Ett bevis på det är allas omtanke om min skadade fot. I Kuta (Bali) skulle man gärna burit mig om jag tillåtit dom. Flickan som städade på mitt hotell skulle t.o.m. mata mig! Och en annan indonesiska, med mått som de flesta har (små alltså), försökte lyfta ner denna skadade jätteskandinaviskan från en trappa. Personalen här på Trawangan springer och duttar på min fot i tid och otid med varmt vatten och vill helst också linda foten med bandaget. Man vet inte riktigt hur väl man vill och man kan inte annat än tycka om dom mycket!

Nu stannar jag här på Trawangan och rehabiliterar mig nån vecka innan det bär vidare till Australien den 15:e.

Kom NäSTAN härifrån!

Jaha, vad vet jag om Indonesien då? Att det finns en stad som heter Kuta och att det här finns massor av trevliga människor. Och tur är väl det! För än har jag inte kommit ifrån Kuta...
Först ryggvarken pga av kombinationen skumpiga bussresor på Borneo och tung rygga. När ryggvärken väl började ge med sig blev jag förkyld - liksom alla här på Bali verkar vara.
Pigg och fräsch efter ca 10 dagar så var jag äntligen redo att ge mig iväg vidare ut i Indonesien för att se landet! Jippie!

Pang! Där försvann en trappa under mig och jag rasar en halvmeter och landar fett snett med foten. Jag önskar nästan jag kunde säga att jag surfat eller gjort något annat "coolt" för att få till en sån stukning - men faktum var att jag i princip stod still! Ett microkliv till höger och olyckan var framme.

Efter en dag i horisontalläge med is över foten och en smärta som heter duga, stod jag inte ut att vara still längre. Iväg till sjukhus för att tigga till mig ett par kryckor. Där ville man givetvis röntga och gå igenom mig inifrån och ut - man var supernoga med undersökningen (garanterar att man inte skulle varit lika noga hemma i Sverige!). Och för att var dubbelsäkra på att verkligen inget var brutet skickade man iväg röntgenbilderna till nån expert och idag fick jag besked att skelettet tack och lov var helt.
Men pga av dessa 60-talskryckor jag hoppar omkring på, har jag nu åter ont i ryggen... suck...

Så nu linkar jag fortfarande omkring här i Kuta och har nu varit här så länge att okända människor börjar ropa "Hi Sweden!" till mig på gatan... suck igen...

Världsbäst!

Och var det nu nån som nu undrade var man egentligen får tag på den mumsigaste Capricciosan i hela världen... ja, då är det faktiskt här på Bali! (Inget fel på självinsikten här inte.)
Eftersom de har sån världsbäst pizza så antar jag att man vill låta alla få ta del av dom - så utkörning till Sverige är det väl det minsta man kan begära?

Mystiska maträtter

Kan någon reda ut for mig vad dessa två maträtter egentligen är??? "Ja ja men" låter visserligen ju som en självklart val på menyn. Frågan är vad maträtten innehåller.
Men "Bitterballen"? Ar det verkligen en maträtt?! Ar det den manliga motsvarigheten till Bitterfittan? Men vad har det med mat att göra???

Ursakta mitt nagot vulgara inlagg...

Sam in action

.
Jag är verkligen i surfarnas paradis. Och kan man inte redan surfa, kan man ta lektioner på nån av alla de surfskolorna som stan är nedlusad av. Eller lära sig av nån av alla australiensare som semestrar här.
Sam är en av dom australiensarna och är en baddare på att badda. Eh... bada... öh... surfa alltså... Jag har än så länge tackat nej till erbjudandet att få lära mig konsten, med hänvisning till min onda rygg.
Men vem vet - snart kanske jag också tjusigt surfar omkring på vågorna därute!

Nä. Jag skulle inte tro det.

Tuuut tuuut!

Påfyllning? Eller vill du ha notan? Kläm och tuta på Nasse och servitrisen kommer!
Genialiskt.

Och riktigt skoj när alla vill nåt samtidigt...