Trick att vakna snabbt:

Placera en sån här "sötnos" under diskhandduken.
Garanterat vaken och med sopkvasten i handen inom 1 nanosekund!

Begravningsceremonier

Så värst hungrig blev man ju heller inte under de här dagarna...

Det var svårt att forstå att hjärtat orkade pumpa i denna lilla utmärglade kvinna. Hennes oroliga rorelser där hon låg i sängen sa mig att hon inte hade lång tid kvar att leva...

Dagen efter var ankomst somnade hon in.

Förberedelserna för begravningen tog vid och hela den lilla byn samlades och hjälpte till med det som skulle ordnas. En hinduisk ceremoni - oavsett av vilken art - kräver mycket dekorationer och jag flätade på för fullt diverse attiraljer med de andra kvinnorna. Man hade väldigt skoj åt mig; inte varje dag de satt med en vit kvinna i balinesisk dräkt och gjorde hantverken i sin by. Barnen var än mer fascinerade och det var fruktansvärt svettigt när 25 barn (jag räknade dom) satt och stirrade på mig. När jag trodde jag skulle falla ihop till en blöt fläck av deras stirrande gick jag ut till havet för att få en liten vindpust - med 25 barn i släptag, skrattandes och stojandes (de minsta grät eftersom jag ser så vansinnigt läskig ut!) runt omkring mig. Efter att jag ordnat stenkastartävling var jag dock inte lika "farlig" längre och efter det tordes till och med några peta på mig nästa gång vi satt uppe vid huset.

Efter tre dagar var det dags för begravningen. Och i tre dagar har den döde damen legat i sin säng och man har vaktat henne dygnet runt för att inga onda andar ska komma. På begravningsdagen tvättar man kroppen och böner och besvärjelser sker innan den döde läggs i kistan - en enkel pinnlåda gjord av bambu. Begravning i detta fall eftersom familjen inte hade råd med kremering. Om man en dag får råd med det, tar man helt enkelt upp kroppen ur jorden och kremerar då.
En lång begravningskortege tar vid och efter en timmes vandring i hettan kom vi till begravningsplatsen. Här lyckades fröken Karin trampa igenom en grav, för här var det riktigt farligt att gå! Stenarna ovanpa de gamla gravarna var tunna och överbevuxna med gräs så det var inte lätt att se vart man satt fötterna när de "hjälpsamma" människorna drog i mina armar åt olika hall for att hitta en "säker" väg åt den vita kvinnan! En av mina vänner trampade också igenom en grav och han hann se ben i den...

Damen kom efter en tumultartad nedsänkning i jord och man lade ner prylar och pengar vid hennes huvud att ha med sig.

Lite ormterapi skedde också på denna Baliresa. Efter en blöt kväll hos en av kusinerna till familjen jag var med, kom överraskningarna fram i form av en boaorm och nan annan läskig sak jag inte vet vad det var. Kusinen förvarade dessa slingrande tingestar i en bagagelåda till moppen och den andra i butiksdisken...

Bilder kommer, men tekniken är inte den bästa på denna ö...

Ofrivillig fobiterapi

Liksom på alla andra stränder, i alla hav och sjöar, flyter det omkring skräp i vattnet då och då. Här på Trawangan är vi dock ganska förskonade från detta gissel, men ibland flyter det in lite skräp från Lombok som runnit med i floderna nu när det är regnperiod.
Med andra ord reagerar jag inte nämnvärt när jag härmodagen sitter i vattnet och pratar med en bekant (är för varmt att sitta på land) samtidigt som jag pillar frånvarande på nåt "skräp" som flytit intill mitt ben.
Hade jag då hastighetstävlat med Nasas rymdraketer hade jag helt klart vunnit överlägset när jag efter en stund konstaterade att "skräpet" var en orm! Upp for jag. Som en raket.
Bra ormfobiterapi där.... hm...

Häromdagen fikade jag med en farbror som var med och grävde skyttevärnen här på Trawangan under andra världskriget. När kriget bröt ut var farbrorn farbror; 69 år. år 1939 alltså! Gubben är idag 120 bast och piggare än en 69-åring! Man förklarade för mig att han ständigt går omkring och tuggar på nan ört och som tydligen gör att han håller sig pigg och kry (det var skönt att veta för jag trodde farbrorn blödde från munnen när det i själva verket var örten som rann ut ur munnen...).
Farbrorn har inga barn och frun dog för tre år sen (hon var ung; bara 83 när hon gick bort). Tydligen är han snorrik och äger land både på Lombok och Bali (när han går bort kommer detta att skänkas till ett tempel). Han har utmärkt hörsel, är nyfiken som en femåring och tar helt och hållet hand om sig själv.

Nu bör jag nog gå och ta reda på vad den däringa örten heter...

Törs man verkligen doppa fötterna här igen???

Måste ju bara visa detta: en tigerhaj! Den var tack och lov död (om det nu är tack och lov att man dödar hajar... vilket åtminstone jag inte tycker är ok!).
Men det var ändå lite häftigt att få se en sån på så nära håll. Fast... tänk om den vaknade upp med ett sånt där horror movie-ryck när jag stod där och inspekterade dess sylvassa tänder!
Ja, såna simmar det alltså omkring här utanfor där jag är - på Gili Trawangan där jag varit förut och där jag numera känner mig väldigt hemma bland tuppar, hönor, getter, katter (inte en enda hund på hela ön!), dammiga paket i varuhyllorna, stark - och grymt god! - take away-mat i pappersstrutar, böneutrop och alla dessa underbara människor.
Kommer att stanna här ett bra tag till framöver - kanske fram till jul. Efter nyår har jag andra planer, men de återkommer jag till när jag väl är där :)

Tänker på er alla därhemma och hoppas att ni har det bra - ni med!