VARNING!

Nu har jag lagt till bilder i inläggen nedan.

Känsliga personer varnas för
bilderna i bloggen om begravningarna!

Glädjedag!

Efter död och elände var det äntligen dags för en glädjefylld händelse; min väninna Iloh skulle föda och hade bett mig att vara med henne på förlossningen. Problemet var att jag fortfarande var kvar på Bali nar hennes man ringde och sa att de var på väg till bysjukhuset. Han gissade att hon skulle föda inom de närmaste timmarna.
Väl på färjan ringde han igen och nu med beskedet: hon föder inom två timmar! Kul! Men besviken att jag inte skulle hinna fram till förlossningen... Färjan tar ca 4-5 timmar beroende på vågorna och från färjelaget till hennes by 1,5 timme.
Gissa om jag blev förvånad när jag till slut kom fram och konstaterade att hon ännu inte hade påbörjat förlossningen! "Bebisen väntar på dig", sa Iloh med ett trött leende. En halvtimme
senare kom värkarna tätare och tätare. Det borjade bli dags.

Under förlossningen skulle Ilohs man, svärmor, svägerska, jag och ytterligare en väninna vara med. I sängen bredvid låg en annan kvinna som också skulle föda och hon hade hela släkten och resten av Lombok där. Nåja, nästan...
Mycket folk var det iallafall i denna lilla sjukhussal där de små geckoödlorna kilade på väggarna, kackerlackorna på golvet, där man använde en dammig skrivbordslampa för att undersöka kvinnornas tillstånd, dit familjerna själva fick ta med sig fläkt, saronger och vad man nu behövde till förlossningen.
Det var inte tal om att använda sig av några speciella skyddskläder, desinfektionsmedel eller andra hygienåtgärder... Jag svabbade snabbt av mig "resdammet" i betonghon med vattenslang intill Ilohs säng. Tvål hade jag med mig och min lilla flaska med desinfektionsmedel för händerna jag alltid bar med mig i väskan. LITE ren ville man ju vara... I hörnet fanns en gynekologstol som nu blev överbelamrad med handväskor, vattenflaskor, kakor och annat som besökarna tippade av där. De gravida kvinnorna valde att föda liggandes i de två sängarna som också fanns på rummet. En kuvös fanns även där men kom tack och lov inte till anvandning.

Draperiet som skiljde de två sängarna åt, drogs fram och tillbaka på order av Iloh - det fanns ju två män i salen och trots sina värkar och med bebisens huvud hälften utanför, orkade Ilohs bry sig om att den andres make eventuellt kunde se henne förbi det alldeles för korta draperiet.
Superkvinnan Iloh krystade utan knappt ett ljud ifran sig fram lilla välskapta Stella, 3.400 gram - en jättebebis jamfört med den annu mindre killen (2.200 gram) som i sängen bredvid kom till världen drygt 20 minuter senare efter supporterklubben vrålat fram honom...

Skrivbordslampan drogs undan, fika kom fram, Iloh syddes ihop (och mina hander klämdes sönder! Stygnen verkade göra mer ont än sjalva förlossningen.) Stella vägdes och åkte snart mellan glada famnar. Man tvättade dock inte av golvet... barfota trampade vi omkring i fostervatten och annat...

Iloh och bebis mår toppen!


Bilder kommer... tekniken ar sådär som sagt...

Begravningsceremonier

Så värst hungrig blev man ju heller inte under de här dagarna...

Det var svårt att forstå att hjärtat orkade pumpa i denna lilla utmärglade kvinna. Hennes oroliga rorelser där hon låg i sängen sa mig att hon inte hade lång tid kvar att leva...

Dagen efter var ankomst somnade hon in.

Förberedelserna för begravningen tog vid och hela den lilla byn samlades och hjälpte till med det som skulle ordnas. En hinduisk ceremoni - oavsett av vilken art - kräver mycket dekorationer och jag flätade på för fullt diverse attiraljer med de andra kvinnorna. Man hade väldigt skoj åt mig; inte varje dag de satt med en vit kvinna i balinesisk dräkt och gjorde hantverken i sin by. Barnen var än mer fascinerade och det var fruktansvärt svettigt när 25 barn (jag räknade dom) satt och stirrade på mig. När jag trodde jag skulle falla ihop till en blöt fläck av deras stirrande gick jag ut till havet för att få en liten vindpust - med 25 barn i släptag, skrattandes och stojandes (de minsta grät eftersom jag ser så vansinnigt läskig ut!) runt omkring mig. Efter att jag ordnat stenkastartävling var jag dock inte lika "farlig" längre och efter det tordes till och med några peta på mig nästa gång vi satt uppe vid huset.

Efter tre dagar var det dags för begravningen. Och i tre dagar har den döde damen legat i sin säng och man har vaktat henne dygnet runt för att inga onda andar ska komma. På begravningsdagen tvättar man kroppen och böner och besvärjelser sker innan den döde läggs i kistan - en enkel pinnlåda gjord av bambu. Begravning i detta fall eftersom familjen inte hade råd med kremering. Om man en dag får råd med det, tar man helt enkelt upp kroppen ur jorden och kremerar då.
En lång begravningskortege tar vid och efter en timmes vandring i hettan kom vi till begravningsplatsen. Här lyckades fröken Karin trampa igenom en grav, för här var det riktigt farligt att gå! Stenarna ovanpa de gamla gravarna var tunna och överbevuxna med gräs så det var inte lätt att se vart man satt fötterna när de "hjälpsamma" människorna drog i mina armar åt olika hall for att hitta en "säker" väg åt den vita kvinnan! En av mina vänner trampade också igenom en grav och han hann se ben i den...

Damen kom efter en tumultartad nedsänkning i jord och man lade ner prylar och pengar vid hennes huvud att ha med sig.

Lite ormterapi skedde också på denna Baliresa. Efter en blöt kväll hos en av kusinerna till familjen jag var med, kom överraskningarna fram i form av en boaorm och nan annan läskig sak jag inte vet vad det var. Kusinen förvarade dessa slingrande tingestar i en bagagelåda till moppen och den andra i butiksdisken...

Bilder kommer, men tekniken är inte den bästa på denna ö...

Vågade turister!

Nyårsfirandet var över och många begav sig tillbaka till Bali från "min" ö Gili Trawangan i förrgår. Man kan komma dit och därifrån i olika slags båtar - och därmed olika priser. Färjan som dessa personer valde, kostar ca sju gånger mer än att åka lokalbåten (bilden). A andra sidan är de - om allt går som det ska - framme på Bali på endast 45 minuter istället för fem timmar som det tar för oss som inte reser lyxigt.
Som tur var slutade dramat bra och ingen verkar ha skadats.

Själv var jag också på väg därifrån den här dagen, men när jag såg vågorna valde jag att stanna en dag extra - oavsett vilken båt som skulle ta mig därifrån. Jag skulle visserligen bara in till Lombok (ca 1/2-timme - 45 min beroende på vågorna) med lokalbåten, men jag lovar att det kränger olidligt mycket! Och det gjorde det även igår när jag till slut vågade mig ut i en båt...

På lokalbåten lastar man allt. Allt. Ja, allt. Jag har suttit hopklämd mellan lådor med chokladkex, shampoo, läsk, mjölk, gasflaskor, bensindunkar, korgar med grönsaker, fisk och ägg (DET är spännande när det gungar mycket!). En dag placerade nån en väska i mitt knä - som efter en stund började leva!Öppnade lite och därinne kikade en tupp fram...

Lomboks enda rulltrappa

Jämfört med det kommersialiserade Bali, är Lombok en ö som ännu är befriat från massförsäljning av t-shirtar, ölkylare, irriterande försäljare och australienska biffar på restaurangerna.
Lombok är genuint: vackra risfält utmed de grönskande bergen där aporna glatt svingar omkring bland träden, oexploaterade stränder, okonstlade, vänliga människor som ibland lever väldigt, väldigt enkelt pga fattigdom...
Det finns ETT shoppingcenter på hela, stora Lombok och det var inte så längesen det stod klart. Fortfarande är inte alla affärsutrymmen uthyrda.
I shoppingcentret finns också öns enda rulltrappa... Häromdagen var jag där med vänner för att shoppa lite västerländsk mat (ibland längtar jag obönhorligen efter OST!). När vi skulle åka upp till andra våningen för att äta lunch, insåg jag att ett par i sällskapet inte hade åkt i en rulltrappa i hela sitt liv förut. Det ville man dock inte erkänna, men var uppenbart nar de nervöst försökte "pricka" de rörliga trappstegen och därefter krampaktigt höll i ledstangen..
Att hitta alkohol är inte heller helt lätt. Jo, billigt palmvin för ca 8 kr/litern inhandlas genom vänner vars familj gjort det. Men nu vill man som västerlänning inte dricka äckligt palmvin; det luktar surströmming och smakar apa!
Så champagne var bara att glömma till nyår. Lyckades dock hitta en liter Absolut Vodka Vanilj efter två timmars letande och då på en resturang i öns mest turisttätaste ort Senggigi.

Nyår firades för övrigt ute på Gili Trawangan där alla restauranger hade gratis partytillstånd hela nyårsaftonen. (I vanliga fall får de betala för tillståndet, vilket gör att det bara är de tre största restaurangerna som växelvis håller i veckopartyna.) Efter en gungig färd med åtta bensindunkar som last mellan oss 40 personer på båten, där hälften satt och rökte och hälften skrek "Släck!" kom vi med hjärtat i halsgropen äntligen iland vid 11-snåret på kvallen till en ö som fullkomligen gungade av alla glada, svampfyllda partydjur.
Hade ingenstans att bo eftersom det var fullbokat därute på ön, men vid fyratiden lyckades jag hitta en hängmatta att slumra i, med handväskan som filt - som dock endast räckte över ena armen...).

Welcome to my paradise!

God fortsättning och gott nytt år till er allihopa! Någon julhälsning hann jag dock inte få ut på bloggen, då jag var på "semester" på Bali några dagar.
Hann även med en kort vända till Kuala Lumpur med kvällsflyget, men det bara för att sova på ett kallt stengolv på flygplatsen över natten och tillbaka till Bali med morgonflyget igen - allt för en stämpel i passets skull; visum ytterligare en månad.

Hittade en reklamfilm från min lilla ö, Gili Trawangan. Ett litet smakprov på hur det ser ut där jag bott de senaste två månaderna.

Ofrivillig fobiterapi

Liksom på alla andra stränder, i alla hav och sjöar, flyter det omkring skräp i vattnet då och då. Här på Trawangan är vi dock ganska förskonade från detta gissel, men ibland flyter det in lite skräp från Lombok som runnit med i floderna nu när det är regnperiod.
Med andra ord reagerar jag inte nämnvärt när jag härmodagen sitter i vattnet och pratar med en bekant (är för varmt att sitta på land) samtidigt som jag pillar frånvarande på nåt "skräp" som flytit intill mitt ben.
Hade jag då hastighetstävlat med Nasas rymdraketer hade jag helt klart vunnit överlägset när jag efter en stund konstaterade att "skräpet" var en orm! Upp for jag. Som en raket.
Bra ormfobiterapi där.... hm...

Häromdagen fikade jag med en farbror som var med och grävde skyttevärnen här på Trawangan under andra världskriget. När kriget bröt ut var farbrorn farbror; 69 år. år 1939 alltså! Gubben är idag 120 bast och piggare än en 69-åring! Man förklarade för mig att han ständigt går omkring och tuggar på nan ört och som tydligen gör att han håller sig pigg och kry (det var skönt att veta för jag trodde farbrorn blödde från munnen när det i själva verket var örten som rann ut ur munnen...).
Farbrorn har inga barn och frun dog för tre år sen (hon var ung; bara 83 när hon gick bort). Tydligen är han snorrik och äger land både på Lombok och Bali (när han går bort kommer detta att skänkas till ett tempel). Han har utmärkt hörsel, är nyfiken som en femåring och tar helt och hållet hand om sig själv.

Nu bör jag nog gå och ta reda på vad den däringa örten heter...

Förvånas inte längre...

Nu har jag varit så länge i Indonesien att jag inte längre reagerar speciellt mycket över 30 personer på ett lastbilsflak, trebarnsfamiljen (inkl. mor och far) hopklämd på familjens mc, omkörningar på smala, supersnirkliga vägar (jo, lite andan i halsen har jag nog allt...!), skolbarn som klamrar sig fast utanpå skolbussen, 20 personer på mc och fem personer i bil som står utmed vägkanten och väntar på att poliskontrollen längre fram ska ge sig av eftersom de inte har körkort, sovande barn ovanpå lasten i öppna lastbilar osv osv...

Har även varit här så länge har att jag snart har en egen dress till de hinduiska ceremonierna. Har varit på bröllop och ceremonier i tempel och fler lär det bli. På bilden har jag den hittills lånade dressen.
Bröllopet var en liten historia. Den varade "bara" i tre dagar. Ett stort bröllop kan vara flera veckor och de största varar i två månader. Under denna tid får brudparet inte gå hemifrån!

Har varit har så länge att det för mig tar 1,5 timme att gå en sträcka som för andra turister bara tar 10 minuter. För ALLA vill prata och fika! Suck.... lite jobbigt ibland när man har bråttom...

Har dock inte varit här tillräckligt länge för att sluta toksvettas dagarna i ända! Luften står stilla och det är fuktigt varmt pga av regnperioden. Fast här ute på ön regnar det inte...

För övrigt blir det lite bilturer, bl.a. till Kuta (Lombok), bad i vattenfall vid vulkanen Rinjanis fot och bad i kristallklart vatten som rinner i floderna nerfor samma vulkanberg, matlagning med Ilo (en av mina basta vänner här. På bilden tillsammans med sin dotter Emi.), eller bara en slapparkväll på stranden med sång och musik.

Men nu ska jag gå och titta till stackars Ilo som igår blev stungen av en skorpion...

I'm alive!

Ok då, ett litet inlägg för att lugna oroliga vänner och familj: i'm alive!
Fast det har varit svettigt och kallt några dagar. Drabbas av nån feber, men min underbara vän tog hand om mig dag som natt , fixade medicin (malariatabletter upptäckte jag idag nar jag kommit till medvetande igen!), smorde in mig med väldoftande olja, baddade pannan och tvingade i mig soppa.
Nu är jag uppe igen om än på nagot skakiga ben.
Befinner mig ännu ute på Trawangan - den lilla "leksaksön" utanfor Lombok. Här har jag många, många vänner och har hur kul som helst. Ibland åker jag över till Lombok för att insupa lite "normalt" liv såsom motordrivna fordon och en McDonalds (ser eländet på håll bara. Har inte ätit en hamburgare sen i april.)

Törs man verkligen doppa fötterna här igen???

Måste ju bara visa detta: en tigerhaj! Den var tack och lov död (om det nu är tack och lov att man dödar hajar... vilket åtminstone jag inte tycker är ok!).
Men det var ändå lite häftigt att få se en sån på så nära håll. Fast... tänk om den vaknade upp med ett sånt där horror movie-ryck när jag stod där och inspekterade dess sylvassa tänder!
Ja, såna simmar det alltså omkring här utanfor där jag är - på Gili Trawangan där jag varit förut och där jag numera känner mig väldigt hemma bland tuppar, hönor, getter, katter (inte en enda hund på hela ön!), dammiga paket i varuhyllorna, stark - och grymt god! - take away-mat i pappersstrutar, böneutrop och alla dessa underbara människor.
Kommer att stanna här ett bra tag till framöver - kanske fram till jul. Efter nyår har jag andra planer, men de återkommer jag till när jag väl är där :)

Tänker på er alla därhemma och hoppas att ni har det bra - ni med!

Långresan blir längre

Fick en förfrågan från "Em" i dag när jag tänkt komma tillbaka till Sverige. Jag har en biljett tillbaka till Stockholm den 21 november - vilken jag inte kommer att åka tillbaka på.
Troligen blir jag ute några månader till, men vet inte exakt hur länge. Allt beror på ekonomin och lusten att resa.
I willl let you know guys så ni vet när ni ska ordna välkommen-hem-partyt! ;)

"There's no place in the world like Sydney"

Nästan två veckor i Melbourne försvann väldigt snabbt. Förutom mina dagliga kulturupplevelser i stan och långpromenader till förorterna - där jag mer än gärna skulle ta emot ett hus om man bara ville ge mig det! - så upplevde jag Melbourne genom gräddfilen. Sportsmän och nattklubbsägare släpade runt på fröken Stenström på kvällarna och ville visa henne Melbourne - och sig själva antar jag - sin bästa sida. Med ett "tjena, tjena" gled vi förbi köer av festglada människor (inte bara Stockholm som har köer...) och på vissa ställen fick de till och med skriva autografer.
Fattar bara inte varför ingen ville ha min autograf...

Eftersom jag nu hade hört allt det där trista om Sydney, åkte jag med ett kritiskt sinne dit. Efter 15,5 timmar på buss susade bussen in i Sydney - och stan tog andan ur mig på en gång! Så häftigt!
Det fantastiska bygget Operahuset (som visade sig se ut och lukta som bibban i Karlstad på insidan...), Harbour Bridge, en av världens kändaste stränder Bondi beach, nattlivet, alla båtar, museumen, Sydneys nattliga skyline, Manly beach...
Nu hade jag lite tur som träffade en Sydneybo redan första dan och Michael upplät gladeligen ett par dagar som min guide, vilket besparade mig massor av tid att leta mig fram!
Givetvis hann vi med en föreställning på Sydney Operahus och med tårar rinnandes nerför kinderna lämnade jag föreställningen La Boheme, som har ett tragiskt slut.

Jag har ju varit ganska kritisk till landet och nu när jag äntligen börjat tycka det är ok att vara här, är det dags att ge sig av. I morgon bär det av till Indonesien igen.

Kommer troligen inte att blogga så mycket framöver. Jag kommer att lägga mobiltelefon och internet i "lådan". Den enda anledningen är att jag helt enkelt vill vara utan tekniken ett tag.
Ibland kommer jag kolla mail.

Ha det bra allihopa tills vi hörs igen!

Snyggt eller gräsligt hus?

Dagens kulturupplevelse

En tur till Shrine of Remembrance fick bli dagens kulturupplevelse. Ett monument över de 114 000 aussare från Victoria som fick sätta livet till i första världskriget.
Tack vare matematiska uträkningar framträder ordet "Love" på minnesstenen (inte på bilden) bredvid elden den 11 november kl 11 på förmiddagen - i 5000 år.

Paris...

Nästan lite pariskänsla... Soppa, bröd och rött vin. Till lunch...