Vad en croissant kan ställa till med...

Jag VET att man inte ska bråka om en restaurangnota här (man kan bli hängd i stortårna - typ), men nån måtta på eländet får det faktiskt vara.
Brukar äta min frukost på gatan; hemmagjord yoghurt med färsk frukt. Mums!
Men i dag var jag i behov av socker och gick således in på en restaurang i mitt område och beställde kaffe och croissant med marmelad.
Kaffe hade dom inte, fast det fanns på menyn. Inget konstigt med det, för det är ofta som det man erbjuder på menyn inte finns i köket... Så det fick bli pås-te till croissanten.
Teet kom. Drack det saaakta eftersom min brödbit tog längre tid än det brukar ta innan det man beställt kommit in. (Ha i åtanke att personalen går upp i rök efter att man gjort sin beställning och fått in det, så det går inte att pocka på uppmärksamhet - förrän man halar upp skattkistan... suck...)
En halvtimme senare var tekoppen faktiskt tom. Och teet sen länge kallt.
Halar upp skattkistan - och vips - en servitris minsann! Som kommer på att min croissanttallrik inte finns på bordet.
Innan jag hunnit hejda henne springer hon iväg och hämtar det bortglömda brödet, men jag förklarar att jag inte längre är intresserad av den hopsjunkna... ja, vad nu det ar... en croissant, missänker jag...
Och nu börjar cirkusen: jag måste ju betala för det jag beställt! Förklarar att jag inte fick det jag beställt - nåja, förrän jag skulle gå.
-Du har beställt den.
-Ja. Så varför fick jag inte det jag beställt?
-Den är ju här!
-NU, ja!
-Då får du ta den med dig.
Hon gör en ansats att springa iväg för att göra en doggybag, men jag hejdar henne, förklarar att jag inte vill ha... det där... längre och att jag tyvärr inte kan reparera att hon glömde bort min mat.
På thai börjar hon högljutt förklara situationen för sina mostrar, fastrar, mamma, syskon, sina kollegor, sopkillarna och hela världen och snart är allihopa involverade och himmel och jord upprivet.
På grund av en sketen croissant!
Men jag log. Och log. Och väntade envist. Och log.
Till slut gav hon med sig och log tillbaka och lät mig slippa betala för det jag fick innan det förvandlades till blöt fläck på tallriken.
Men ett leende betyder inte alltid att allt är bra.
Inte ens för en thailändare.

Att man som blond och blåogd (jaja, jag vet vad ni tänker nu!) är en smula exotisk känns lite mysko. Idag hade jag helt plötsligt 7-8 ungdomar - både pojkar och flickor - runt om mig när jag satt och väntade på båtbussen. De fnissade och tyckte det var så spännande att försoka prata engelska med mig. De kunde säga "vatts jor nejm" ", "ver jo com flom" och "blutifol", fnissade igen och puttade uppmuntrande på varandra för att alla skulle fråga mig nåt. Ingen kunde nåt mer på engelska men vi pratade på ändå.
Sen var det fotosession. Flickorna samlades runt mig och pojkarna fick ta bilder.
Och sen skulle de kolla på mina blåa ögon.
Och fnissa igen.

Nästa som tyckte jag var exotisk var en - polis... Ett tag blev jag orolig när han på sin motorcykel rullade upp bredvid mig. Jag förstod inte ett smack vad han sa, men efter att vant öronen vid "thengelskan" så forstod jag att han flörtade...
När han fått fram att jag inte hade familj, ville han bjuda med mig på en timmes tur i sin tjänstebil (!).

Ar det det som kallas att maska på jobbet?


P.S. Jag följde inte med :)