Ompysslad

Så. Da ar jag på Koh Samui. Anlände i dag på eftermiddagen efter en lugn och solig överfart som bara tog 1,5 timme från fastlandet.

Kom till staden Surrathani med tåg fran Hua Hin. Tog tåget eftersom jag gärna vill prova alla färdmedel som står till buds i det här landet. Tåget tar ganska lång tid och är inte speciellt bekvämt jämfört med de bättre bussarna. Kan nu konstatera att man åker både billigare och bättre med buss.

I Surrathani lyckades jag gå ifrån centrum istället för till (hade ingen koll pa hur den här stan såg ut - heller). Till slut fick jag tag på en songtheaw som kunde ta mig till gatan jag egentligen letade efter och bad honom köra mig till ett hotell (det var för sent for att åka över till Koh Samui).

Blev avsläppt utanför ett hus. Som såg övergivet ut. Ingen skylt om att det var hotell. Dessutom i utkanten av stan... hm...
Darinne såg det ut som en byggarbetsplats och inga människor syntes till.
-Hallå, pep jag i denna stora tomma byggnad.
En kille dök efter en stund upp och jo, minsann; det var ett hotell. Eller skulle bli iallafall. Men inga problem; jag kunde bo dar iallafall. 200 bath? Ok.
-Absolut, bara jag får duscha, tänkte jag, men ville andå se hur rummet såg ut forst.
Pa tredje våningen i ekande lokaler fanns ett stort rum med dubbelsäng, dusch och en tv, som jag i natt kande mig lite liten i eftersom det bara jag var och katter i denna tomma byggnad.

Eftersom det var i utkanten av stan så såg jag inte till något matställe så jag gick över till kiosken på andra sidan gatan och undrade lite försiktigt om hon gjorde phad thai (det stod ju agg framme). Det gjorde hon inte där, men inga problem - jag kunde äta med henne och hennes mamma och brorsbarn senare (!)
Men så kom hon pa en bättre ide - och körde fram sin motorcykel och stängde kiosken.
Sen visade hon mig stan, vi åt i hamnen och på nattmarknaden köpte vi kakor som vi åt till kaffet när vi kom tillbaka (efter vi varit in till henne och hälsat på hennes gamle mor). Efter fikat körde hon fram sin bil och det bar av in till stan igen, där vi mötte hennes vänner, varav ett par följde med till countrybaren vi så småningom hamnade på.
Det var bara Gun (ja, hon hette så) som kunde lite engelska, men med teckenspråk och hennes små tolkningsförsok hade vi fyra en hur trevlig kväll som helst!

En av mannen som var med visade sig vara en hög chef på orten till varat motsvarande Skogsvårdsstyrelsen och var en riktig gentleman, så idag på morgonen skulle han köra mig så att jag kunde fixa båtbiljett och se till att jag fick frukost i mig.
Vi möttes upp utanfor Guns lilla kiosk och snart dök aven den andra killen upp som var med igår. ALLA hoppade in i Adames (chefen) bil - även Gun - och sen bar det av till en äkta thaifrukost; mild rissoppa, grönt te i små koppar och flera rätter med skaldjur, köttfärs och allt möjligt i små munsbitar.

Efter att kört mig till busstationen där jag köpte färjebiljett (det var en timmes bussresa till farjelaget) så satt de kvar och väntade på bussavgången tillsammans med mig. Och det visade sig att de tagit ledigt fran sina respektive jobb för att gora det! Jag reste ju ensam, konstaterade de och inte skulle jag val klara av att ordna allt sjalv!
Ja, de var verkligen hur gulliga som helst och jag fick inte betala någonting fastan jag insisterade (ja, farjebiljetten givetvis).
Nästa lördag har de bjudit med mig pa fest och finns det tid, ska Adame också ta med mig på sitt jobb - vilket han ibland gör från helikopter då han overvakar djur- och djungellivet. Det är DET han vill ta med mig på!

Ena dan nya thaivanner - nästa dag vänner från franska Rivieran (Gusten, de ar ifran Cassis, Bandol och La Ciotat - dina hemtrakter!). Den äldsta mannen i detta sällskap - 81 år och hur ungdomlig som helst! - är modedesigner och har haft visningar runt om i världen så sent som i år i Marrakech (Marocko).
Med dessa fransmän har jag en inbjudan till båttur imorgon.