Eftersom det inte är färskvatten i duschen i min bungalow (det är saltvatten), så unnar jag mig halvtimmesduschar på kvällarna. Där står jag och tittar upp på månen och molnen av miljoner stjärnor medan jag shamponerar och tvålar in mig under bar himmel, för mitt badrum har inget tak.Och det är bara så vackert.
De där kryckorna jag styltade omkring på, höll på att göra mig mer handikappad än att vara utan. Man får fruktansvärt ont i armhålorna av dom! Alltså lämnade jag tillbaka dom till sjukhuset, tog min 16 kilos rygga (2 kg har jag skickat hem, Carro :) ) och ägnade en dags resa i bussar, på färja och en liten vinglig båt till ön Gili Trawangan, 45 minuter utanför Lombok.Till er som är kritiska till detta med ryggsäck, kan jag bara meddela att jag är sååå glad för ryggan här! Också. En sandväg går runt ön och det bästa sättet att ta sig fram är till fots - och då kan man ju tänka sig hur mycket ånga det skulle pysa ur öronen efter tre meter med resväska med hjul... Ett alternativ att klara sig undan det problemet är ju förstås att pröjsa för häst och vagn, vilket är det andra sättet att ta sig runt här, men då skulle jag missat min bungalow som jag fann när jag gick (linkade) till fots för att leta ett hem för veckan.Tredje alternativet: cykel. För det krävs ett stort tålamod eftersom sanden är djup på sina håll och man får dra cykeln bredvid sig minst halva tiden.Ett fjärde alternativ är att göra som de två ryska galningarna som jag tyvärr hade oturen att hamna bredvid gång på gång under resan hit: res ultralätt! De två killarna delade på en liten ryggsäck - som dessutom bara var halvfull. Betydligt mer fulla var killarna... Jag antar att den lilla ryggan innehöll vodka eller annan alkoholhaltig dryck, och jag hoppas den också innehöll tandborste och ett par rena kallingar! De var inte helt rena.Det visade sig att de hade 200 000 ringit (ca 150 spänn) på fickan, att de hade bott billigt i Thailand genom att "bo" på ett fängelse i en vecka, hade "osynliga" skor (barfota alltså) så de inte behövde köpa nya skor när de gamla var trasiga, och att "man bara klättrar upp i ett träd och hämtar en kokosnöt" när man blir hungrig...Jo jo.Människorna i Indonesien är verkligen enormt vänliga och ödmjuka. Ett bevis på det är allas omtanke om min skadade fot. I Kuta (Bali) skulle man gärna burit mig om jag tillåtit dom. Flickan som städade på mitt hotell skulle t.o.m. mata mig! Och en annan indonesiska, med mått som de flesta har (små alltså), försökte lyfta ner denna skadade jätteskandinaviskan från en trappa. Personalen här på Trawangan springer och duttar på min fot i tid och otid med varmt vatten och vill helst också linda foten med bandaget. Man vet inte riktigt hur väl man vill och man kan inte annat än tycka om dom mycket!Nu stannar jag här på Trawangan och rehabiliterar mig nån vecka innan det bär vidare till Australien den 15:e.
Jaha, vad vet jag om Indonesien då? Att det finns en stad som heter Kuta och att det här finns massor av trevliga människor. Och tur är väl det! För än har jag inte kommit ifrån Kuta...Först ryggvarken pga av kombinationen skumpiga bussresor på Borneo och tung rygga. När ryggvärken väl började ge med sig blev jag förkyld - liksom alla här på Bali verkar vara.
Pigg och fräsch efter ca 10 dagar så var jag äntligen redo att ge mig iväg vidare ut i Indonesien för att se landet! Jippie!
Pang! Där försvann en trappa under mig och jag rasar en halvmeter och landar fett snett med foten. Jag önskar nästan jag kunde säga att jag surfat eller gjort något annat "coolt" för att få till en sån stukning - men faktum var att jag i princip stod still! Ett microkliv till höger och olyckan var framme.
Efter en dag i horisontalläge med is över foten och en smärta som heter duga, stod jag inte ut att vara still längre. Iväg till sjukhus för att tigga till mig ett par kryckor. Där ville man givetvis röntga och gå igenom mig inifrån och ut - man var supernoga med undersökningen (garanterar att man inte skulle varit lika noga hemma i Sverige!). Och för att var dubbelsäkra på att verkligen inget var brutet skickade man iväg röntgenbilderna till nån expert och idag fick jag besked att skelettet tack och lov var helt.
Men pga av dessa 60-talskryckor jag hoppar omkring på, har jag nu åter ont i ryggen... suck...
Så nu linkar jag fortfarande omkring här i Kuta och har nu varit här så länge att okända människor börjar ropa "Hi Sweden!" till mig på gatan... suck igen...
Och var det nu nån som nu undrade var man egentligen får tag på den mumsigaste Capricciosan i hela världen... ja, då är det faktiskt här på Bali! (Inget fel på självinsikten här inte.)
Eftersom de har sån världsbäst pizza så antar jag att man vill låta alla få ta del av dom - så utkö
rning till Sverige är det väl det minsta man kan begära?
Kan någon reda ut for mig vad dessa två maträtter egentligen är??? "Ja ja men" låter visserligen ju som en självklart val på menyn. Frågan är vad maträtten innehåller.
Men "Bitterballen"? Ar det verkligen en maträtt?! Ar det den manliga motsvarigheten till Bitterfittan? Men vad har det med mat att göra???
Ursakta mitt nagot vulgara inlagg...
.
Jag är verkligen i surfarnas paradis. Och kan man inte redan surfa, kan man ta lektioner på nån av alla de surfskolorna som stan är nedlusad av. Eller lära sig av nån av alla australiensare som semestrar här.
Sam är en av dom australiensarna och är en baddare på att badda. Eh... bada... öh... surfa alltså... Jag har än så länge tackat nej till erbjudandet att få lära mig konsten, med hänvisning till min onda rygg.
Men vem vet - snart kanske jag också tjusigt surfar omkring på vågorna därute!
Nä. Jag skulle inte tro det.
Påfyllning? Eller vill du ha notan? Kläm och tuta på Nasse och servitrisen kommer!
Genialiskt.
Och riktigt skoj när alla vill nåt samtidigt...
Igår lämnde jag något ovilligt "mina pojkar" på X-Plorer Backpacker, där jag bott när jag varit i Kota Kinabalu på Borneo. Superkuliga och gulliga killar som tog väl hand om "mama Karin" (hm... de kallade mig det. Grrrr...).Men nu är jag på Bali (och får väl försöka hitta en ny "familj" här). I Kuta. En av Balibomberna small i det här området... Jaja, jag ska inte stanna längre än nödvändigt - det vill säga tills min stackars backpackerrygg är återställd. Just nu är det inte läge att bubba omkring på en 18,6 kilos klump på ryggen. Risken är att jag går av på mitten faktiskt.
De främsta anledningarna att jag inte tänker stanna i Kuta är dock:
1.) försäljare i princip upp i näsborrarna,
2.) australiensiska (eller möjligen engelska) tanter i galet urringade toppar (påminns om att jag har en kräkreflex nämligen)
3.) frånvaron av den lugna stranden där den där hyddan med hängmattan pa verandan ligger. Kommer inte ihåg när det var tyst senast.
Kuta i övrigt består av surfare, surfare och surfare.
Ibland kan uppmärksamheten man får som blekfis vara lite jobbig. Det ska fotograferas och pratas och hejas. Men oftast är det ok och ingen är otrevlig.
Från och med nu ska jag börja fotografera dom som ska fotografera mig. Så det så.
Den mest "obekväma" fotosessionen hittills skedde i dag när jag gick på stranden och en muslimsk tjej kom fram och ville fotografera. Hon i traditionsenlig slöja - och jag i bikiniöverdel och shorts...
Just då önskade jag att jag hade skoteroverall på mig...
Hon var väldigt rar och intelligent och vi hade en lång och intressant diskussion om kulturskillnader, vikten av brobyggande mellan kulturer, religion, om jag inte var rädd att vara på Bali, miljöfrågor osv.
En obekväm fotosession som visade sig bli mycket intressant.
Så har dricker man iskaffe bäst; i plastpåse med sugrör.
Inte så miljövänligt kanske - men grymt gott!
Den här pratglada lilla farbrorn, av lokalursprung, hamnade tyvärr bredvid fel person på bussen från Sandakan till Kota Kinabalu i dag: mig. Dock verkade han inte bry sig så mycket om att jag inte förstod ett ord, för han hade en ingående beskrivning om hans besvär med sin uppsvullna hand och antagligen berättade han om landskapet också. Men som sagt, jag vet inte så noga...
Fast han såg till att jag mådde bra, för han skulle ge mig både pengar att gå och köpa lunch till mig själv och bjuda på cigaretter. Tack, men nej tack. Men du var väldigt söt, lilla farbrorn!
Aven fast du borjade raka dig i bussen efter lunchen.
Inlägg
