Hyllningsblogg!

Året var 1992... En dag stod han där på redaktionen. Personkemin stämde omedelbums och jag och min dåvarande pojkvän anställde denna - vad vi mycket snart skulle komma att upptäcka - PÄRLA på vårt relativt nystartade företag i Karlstad.

Ett par år hade jag och min dåvarande sambo hankat oss fram genom att skriva artiklarna själva. Sambon sålde annonser och skrev artiklar. Och jag som absolut - eller framförallt - INTE är någon säljare, valde att ge mig in på att också skriva artiklar, men även att sätta annonser, layouta och sätta mig in i det tekniska kapitlet "att göra tidningar"... utan någon tidigare erfarenhet what so ever! (Även där halkade man in på det berömda bananskalet.)
Och ingen av oss kunde ju egentligen skriva. Eller nåt annat heller för den delen. Unga och naiva gav vi oss ändå sjutton på att lyckas. Men skulle det här bli en produkt med kvalitet krävdes kompetenta medarbetare...

...och då klev han in (här vill jag att du affimerar ljus, stjärnglitter, fanfarer...); "sparrisen" som skulle komma att bli en klippa och god vän i alla lägen. Efter en liten kringelikrokväg från värmländska Arvika genom Småland, landade han nu på den arbetsplats som skulle komma att bli hans skötebarn under 18 år - och ganska snart också som delägare.

Under åren "radarparade" vi ute på intervjuuppdrag (han intervjuade, jag fotograferade), knattrade på tangentbord och layoutade nätterna igenom, svettades på gym och lyssnade på Lisa Syrén på lördagsmorgnarna över en kopp kaffe och nyinköpta frallor innan helgens arbetspass på allvar drog igång, lärde oss jonglera med både tid och plastbollar... Oj, vad kul vi hade det!

Nu har han i 18 år likt en iller farit kors och tvärs genom värmländska orter som Hammarö, Skattkärr, Deje, Dyvelsten och allt vad de värmländska orterna nu heter, ivrigt antecknande i sitt linjerade block då han intervjuat alla slags fantastiska människor; melodifestivalartister, hantverkare i Getebol, kaffetillverkare och hockeyspelare. De senaste nio åren med andra än jag, som valde att lämna skeppet i nån av hamnarna.
Men han har modigt seglat vidare på skeppet och hissat seglen högre och spänstigare under åren.

M - jag tycker du är helt fantastisk! Du har utkämpat många, många kravfulla timmar och krävande "krig" på företaget. Men har givetvis också fått en massa goda erfarenheter, glädje, kamratskap och personlig utveckling på kuppen. Oavsett vad du kommer att göra nu när du till slut valt att gå iland, så är jag totalt övertygad om att alla dessa år bara är dig tillgodo!

Och oavsett om du kommer åkandes i den största Fårrden som nånsin skådats i Värmland (och lägsta sitsen) eller framskuttandes på en otaktande islandshäst så kommer du att ta dig fram likt en prins i en guldförgylld vagn vidare genom livet.

Möe av lycka till nu när du te slut valde att landstiga, min vän! Å glöm inte boka.