Gili Trawangan - ingen resväskeö

De där kryckorna jag styltade omkring på, höll på att göra mig mer handikappad än att vara utan. Man får fruktansvärt ont i armhålorna av dom! Alltså lämnade jag tillbaka dom till sjukhuset, tog min 16 kilos rygga (2 kg har jag skickat hem, Carro :) ) och ägnade en dags resa i bussar, på färja och en liten vinglig båt till ön Gili Trawangan, 45 minuter utanför Lombok.
Till er som är kritiska till detta med ryggsäck, kan jag bara meddela att jag är sååå glad för ryggan här! Också. En sandväg går runt ön och det bästa sättet att ta sig fram är till fots - och då kan man ju tänka sig hur mycket ånga det skulle pysa ur öronen efter tre meter med resväska med hjul... Ett alternativ att klara sig undan det problemet är ju förstås att pröjsa för häst och vagn, vilket är det andra sättet att ta sig runt här, men då skulle jag missat min bungalow som jag fann när jag gick (linkade) till fots för att leta ett hem för veckan.
Tredje alternativet: cykel. För det krävs ett stort tålamod eftersom sanden är djup på sina håll och man får dra cykeln bredvid sig minst halva tiden.

Ett fjärde alternativ är att göra som de två ryska galningarna som jag tyvärr hade oturen att hamna bredvid gång på gång under resan hit: res ultralätt! De två killarna delade på en liten ryggsäck - som dessutom bara var halvfull. Betydligt mer fulla var killarna... Jag antar att den lilla ryggan innehöll vodka eller annan alkoholhaltig dryck, och jag hoppas den också innehöll tandborste och ett par rena kallingar! De var inte helt rena.
Det visade sig att de hade 200 000 ringit (ca 150 spänn) på fickan, att de hade bott billigt i Thailand genom att "bo" på ett fängelse i en vecka, hade "osynliga" skor (barfota alltså) så de inte behövde köpa nya skor när de gamla var trasiga, och att "man bara klättrar upp i ett träd och hämtar en kokosnöt" när man blir hungrig...
Jo jo.

Människorna i Indonesien är verkligen enormt vänliga och ödmjuka. Ett bevis på det är allas omtanke om min skadade fot. I Kuta (Bali) skulle man gärna burit mig om jag tillåtit dom. Flickan som städade på mitt hotell skulle t.o.m. mata mig! Och en annan indonesiska, med mått som de flesta har (små alltså), försökte lyfta ner denna skadade jätteskandinaviskan från en trappa. Personalen här på Trawangan springer och duttar på min fot i tid och otid med varmt vatten och vill helst också linda foten med bandaget. Man vet inte riktigt hur väl man vill och man kan inte annat än tycka om dom mycket!

Nu stannar jag här på Trawangan och rehabiliterar mig nån vecka innan det bär vidare till Australien den 15:e.