Visst är Trawangan ett paradis. Men som alla paradis så finns där även ormar. "Ormarna" i detta paradis ter sig som förrädiska strömmar. Starka vindar driver in mellan de tre öarna som Gili Island består av. Man ser strömmarna tydligt - alltså simmar man inte just där.
Men jag vet inte... alla verkar inte se det... Eller förstår inte risken. På väg hit till internetstället ser jag en vit tjej simmar ute i strömmarna. Och simmar. Och simmar. Hon tar sig givetvis inte i den riktningen hon vill och snart förstår jag att det kommer att gå åt helvete.
Några på stranden tittar på hennes kamp ute i vattnet, men gör inget. Jag börjar skrika om vem som äger den gröna båten. Kunde jag skulle jag tagit båten själv, men den är ganska stor och har såna där stödmedar på sidorna att jag antagligen bara gjort saker värre om jag lyckats fått ut båten. Hoppas på att ägaren är i närheten när jag till slut busvisslar för att få uppmärksamhet.
Tjejen kämpar och försvinner ibland i strömvågorna. Nu är det bråttom!!!
Den gröna båtens ägare syns inte till, men nu har ett par indonesiska killar fått ändan ur och hoppar i sin båt. Men båtarna är i trä; tunga att vända och dessutom väl förankrade - ja, på grund av de starka strömmarna - så det tar sin lilla stund innan de äntligen kommer till hennes undsättning och hon klarar sig från att gå ett ohyggligt öde tillmötes. Runt hörnet finns dessutom stora hajar...
Inlägg
Högpresterande
9 år sedan
2 kommentarer:
Tjejen hade visst änglavakt. Och ängeln heter Karin Stenström! :)
Alva går på dagis men imorrn ska vi träffa en dagmamma som är poppis bland barnen. Vi har fått plats hos henne och nu ska vi bara bestämma oss. Alva har haft feber i två dagar och jag VAB-ar idag. Jobbet är som vanligt, jag sitter m Alstra, Cissi håller låg profil (återkommer om det senare), jag o Anders ska segla tillsammans fre-sön, träden börjar bli röda-gula-vackra, jag behöver klippa mig (skatbo), saknarej!
Stor kram Carro-Carola
Jag blir mest arg - och rädd - över att folk GLOR istället för att försoka hjälpa till. Vem vet: en dag kanske de själva behover hjälp och då hoppas jag att de är tacksamma över att egenskapen civilkurage är "uppfunnen".
Jag tar absolut inte åt mig äran! De tva killarna som hjälpte henne var en bit ifrån och jag tror inte de hörde mitt "man-över-bord"-härjande.
Så du är back in business igen. Jag vet inte om jag avundas dig direkt... Men Alva kanske tycker det ska bli skoj att få nya lekpolare! :)
En segelhelg i ett höstigt Sverige... åh, får ju hemlängtan! Ha en underbar helg!
Stor kram fran mig med!
Skicka en kommentar