Roligast på lokalhaket

Jag är inte mycket för att hänga ihop med andra backpackers. Och det på grund av flera anledningar; bland annat för att de flesta är amerikaner och de är hopplösa att förstå. Fransmän, tyskar och italienare håller sig mest för sig själva. Och resten träffar jag knappt på alls längre. En annan anledning är det ändå roligast att göra sig bekant med lokalbefolkningen som vet hur det egentligen är på platsen man är och får därmed värdefulla tips.
Här har jag dock träffat en engelsk - helt galen! - "lyxbackpacker". På bilden försöker Travis "trolla bort" sina hakor - till allmänt jubel bland de fem Kota Kinabalubor som vi åt middag med på deras lokalhak igårkväll.

Kota Kinabalu i sig är en ganska tråkig stad. Har ska man väl egentligen inte stanna så länge, mer än att ha stan som utgångspunkt mot vidare utflykter på Borneo. Jag har blivit kvar här pga att jag i dagarna inte vill sitta och skumpa på en buss i 8-9 timmar... Imorgon är jag dock redo för det och kommer att bege mig till Sandakan som ligger på öns nordöstra kust.
I väntan på det har jag - förutom att bekanta mig med stan och lokalbefolkningen - även varit och klippt mig igen (tyvärr Bina, jag tänker inte visa eländet den har gången heller).
Tydligen krävs det tre personer samtidigt for att få ordning på kalufsen - en som kammar, en som sätter upp håret i tofsar (och däremellan serverar te från Sabah) och en tredje som klipper. Timlönen måste vara minimal för jag betalade inte mer än 15 ringit (30 kr) för "mästerklippningen"...
A andra sidan är servicen likadan överallt här. Minst en person "uppvaktar" när man är ute i butiker. Råkar man stanna mer än tre sekunder för att titta på en vara, svischar det till och plötsligt har man en "personal shopper" med sig... Eller tre som när jag skulle handla lite "tjejpackning" häromdagen. Det kändes fånigt! Att handla deodorant kan ta en kvart eftersom man vill visa alla sorter (inte för att man vill sälja det dyraste dock).