Har det oförskämt bra

Två månader i Thailand är till ände. Två månader i konstant stenhårda sängar, myror i packningen, duschar som ibland endast varit en slang eller kanske bara en balja att svabba av sig i. Jag tror visserligen inte att dessa inslag kommer att lysa med sin frånvaro nu när jag rest över gränsen och hamnat i Malaysia, men jag har helt klart fått ett mycket välkommet avbrott i dessa enkla förhållanden när jag nu bor i huvudstaden; sedan i söndags bor jag oförskämt bra i Kuala Lumpur (KL). Här har jag - alldeles för snabbt - anpassat mig till en mjuk säng, badrum med väldoftande fluffiga handdukar och en riktig duschstråle, pool utanför dörren, ett hem med dalahästar och en svensk flagga i köksfönstret.
En mycket gästvänlig, generös svensk familj har nämligen upplåtit sitt gästrum (med eget badrum!) till mig och min rygga och jag har fått ett riktigt lyxigt andrum i min resa som imorgon går vidare ut till ön Tioman på Malysias östkust.

Vill lukta apa

Det var många protester från den här långbente killen (eller tjejen?) när morgonbestyren skulle utföras. Men men, när det alltid är kallt vatten i kranarna så förstår jag hans/hennes gnäll fullständigt!

Ny tsunami??

Man skulle kunna tro att en ny tsunami drabbat ön, men icke - det har bara regnat och blåst mest hela dagen och då strandar hela havets sopor på de annars så vita och vackra stränderna... Killarna som nu håller på att städa upp, frågade mig med stor ironi: "-Do you like Thailand?"
Jodå, för det mesta...

Bergsklättring

Satt klockan på sju imorse för att ta mig en promenix upp på berget. Man går inte upp mitt på dan när hettan är tryckande, kan jag lova - men jag såg ändå ut som jag nyss kommit ur duschen när jag kom upp. Men det var det värt; utsikten var ännu mer fantastisk än från min bungalow (nedre bilden)!

(Har tyvärr bara min mobilkamera än.)

Vågens väg

Här dundrade vågen in... in mot paradiset...

Lite vemodig på Phi Phi...

Det är svårt att låta bli att tänka på tsunamin när jag är på Phi Phi... Man påminns om katastrofen lite överallt; förutom de varningsskyltar och -vägar jag berättat om tidigare, finns här även en minnespark och en minnesplats ute i havet. Känner också igen platser från alla de bilder och filmer vi matades med i tv och tidningar efter katastrofen.
På bilderna här syns vågen när den dundrar in mot paradiset. Idag var jag ute och paddlade kajak i denna vik och runt hörnet till höger på den nedre bilden... låg på stranden och sippade en fruktshake... plaskade omkring i det ljumma vattnet och försökte i min lyxiga tillvaro låta bli att tänka: "Vilken fruktansvärd panik människorna måste känt när de ser vågen komma som en vägg emot dom där jag nu ligger, och inse att en katastrof närmar sig fortare än de hinner rädda sig! De låg antagligen loja och trygga så som jag gör nu."
Det var omöjligt att låta bli att tänka dom tankarna och jag känner stor medkänsla med alla de drabbade anhöriga som förlorade de sina här.
104 barn på Phi Phi blev föräldralösa.

Katter, katter, katter!

Antligen har man kommit till ett ställe där man vet vilket husdjur man ska ha; småtigrar!
Det har varit hundar kors och tvärs på alla andra ställen jag varit. Hundarna är ett stort problem här i landet. Det är många trafikolyckor med hundar inblandade. Dessutom kan de ju bitas (fast de flestas är väldigt tillgivna och snälla). Har på Phi Phi har jag bara sett EN hund!
Varsågod - ett litet bildfrosseri i det loja kattlivet.

Phi Phi

Efter att mina vänner "släppt mig fri" (vilket tog halva dan, då de drog ut på tiden genom att visa mig runt hela stan en gång till), så satt jag mig till slut på en buss till Krabi för vidare färd ut till Phi Phi-öarna på en fullsatt båt. På den var det bara att klämma ihop sig på däck med ryggsäckar, svettiga backpackers (jag med), vattenflaskor och en påtvingad gemenskap där vi satt rygg mot rygg, skafötters och med benen i princip över varandras. Trångt med andra ord och trevligt.

Phi Phi-öarna var en av de mest drabbade öarna under tsunamin. Ca 2500 människor omkom på dessa små öar. "Efterdyningarna" märks i form av att man bygger nytt. och bygger. Och bygger... På huvudön finns inga vägar (och således inga bilar - endast transportmoppar) förutom de evakueringsvägar man byggt efter tsunamin. Det är meningen att dessa vägar ska fungera som flyktväg för springande människor vid en eventuell ny tsunami. Känns lite läskigt.

Men lugn! Jag bor högt och har en fantastisk utsikt! Bor dock inte där för att jag är rädd för en ny våg, däremot att det efter en prisjämförelse gjorde det värt att bo lite lyxigt igen.

"Kidnappad"

Jag vet tre thailändare, vilkas namn är Ey, Gun och Adame. De tyckte det var så skoj att bli kompis med en farang (utlänning) att de tänkte behålla denna svenska jänta. Stoppa in henne i en tjusig villa i Sura Thani. Mata henne. Stoppa in henne i en bil ibland för att köra ut till havet eller på en utflykt i omgivningarna och visa upp trof'en för alla vänner.
Så var det. Jag kände mig som en liten jolle på drift på stora oceanen i deras händer. Men mina vänner i Sura Thani vill så val och jag blev väldigt väl omhändertagen.
Helikopterturen ställde jag dock in då jag forstod att det medförde ett visst "åtagande" från min sida. En av de tre vännerna har tydligen fått för sig att man får äga en kvinna (om han fått chansen!). Så det blev ingen helikoptertur :(

Nåja, men jag fick köra BIL. Och det var läskigt som tusan! Ratten på fel sida, växelspaken på fel sida, köra på fel sida. Efter fem mil på motorvägen körde jag trots allt tydligen så sakert att jag hör min lärare Ey snarka i bredvid mig i passargerarsätet!

Ey ar han med katten i knät - den minsta kattunge jag nånsin sett! Så liten att munken först inte upptäckte kattungen bland rökelsen nar vi var på en ceremoni. När han tyvärr gjorde det, daskade munken till kissemissen så hårt att den rullade ut ur ceremonirummet...

Pen annan bild syns hela gänget när vi är på picknick vid havet.
(Gun, som var den som forbarmade sig över mig första gangen i Sura Thani, är kvinnan som vinkar. Den Ramboklädde mannen till vänster är helikoptermannen som missuppfattat hur man uppvaktar en kvinna, TROTS att han plockade blommor åt mig - även från GRANNENS trädgård genom staketet!)

Utmaningen

Here we go, Bina!

Fem saker som finns på din att-göra-lista idag:
Kolla upp nar båten gar tillbaka till Surra Thani imorgon. Bada... Usch, nu kommer jag inte på nåt mer... jo! Köra tillbaka till min strandbungalow förstås (är på andra sidan ön just nu)... nä, nu kommer jag inte på mer... To-do-listan svämmar inte över direkt!

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jobbade alldeles för mycket!

Ställen du bott på?
Jag tolkar "ställen" som ställen - inte städer - och ställena är alldeles for många för att räkna upp! :)

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Antagligen inte det jag skulle räkna upp nu :)

Utmaningen vidarebefordras...

Koh Pha Ngan

Kom till denna partyö igar. Full moon party-on, ni vet... Ibiza var tydligen blaha-blaha jämfört med dessa fester som lockar tusentals människor hit en gång i månaden. Eftersom det är lågsäsong kommer det antagligen inte fler än 7000-10000 personer denna månad, men under högsäsong lockar detta jättelika strandparty till sig så många som 20 000 partyråttor!

På lördag brakar denna månads fullmånefest igång på södra delen av ön. Därfor har jag bosatt mig på motsatt ände - och ger mig därmed full pott i vuxenpoängligan. Dessa drogpartyn lockar mig INTE. Föredrar min paradisstrand med hängmatta på altanen och nätternas fantastiska himmelsfenomen med stjärnfall, blixtskådespel (inget regn och ingen åska dock) och en strand upplyst av månen - som snart är full som sagt.

Pa lördag drar jag nog härifrån iallafall hur som helst. Ar ju bjuden på fest på fastlandet.

Drinken är melonshake. Ingen alkohol. Fem poäng till.

Och ja, jag har gått upp i vikt! God mat ju. Plus tjugo. Poäng alltså - inte kilon tack och lov!

Ompysslad

Så. Da ar jag på Koh Samui. Anlände i dag på eftermiddagen efter en lugn och solig överfart som bara tog 1,5 timme från fastlandet.

Kom till staden Surrathani med tåg fran Hua Hin. Tog tåget eftersom jag gärna vill prova alla färdmedel som står till buds i det här landet. Tåget tar ganska lång tid och är inte speciellt bekvämt jämfört med de bättre bussarna. Kan nu konstatera att man åker både billigare och bättre med buss.

I Surrathani lyckades jag gå ifrån centrum istället för till (hade ingen koll pa hur den här stan såg ut - heller). Till slut fick jag tag på en songtheaw som kunde ta mig till gatan jag egentligen letade efter och bad honom köra mig till ett hotell (det var för sent for att åka över till Koh Samui).

Blev avsläppt utanför ett hus. Som såg övergivet ut. Ingen skylt om att det var hotell. Dessutom i utkanten av stan... hm...
Darinne såg det ut som en byggarbetsplats och inga människor syntes till.
-Hallå, pep jag i denna stora tomma byggnad.
En kille dök efter en stund upp och jo, minsann; det var ett hotell. Eller skulle bli iallafall. Men inga problem; jag kunde bo dar iallafall. 200 bath? Ok.
-Absolut, bara jag får duscha, tänkte jag, men ville andå se hur rummet såg ut forst.
Pa tredje våningen i ekande lokaler fanns ett stort rum med dubbelsäng, dusch och en tv, som jag i natt kande mig lite liten i eftersom det bara jag var och katter i denna tomma byggnad.

Eftersom det var i utkanten av stan så såg jag inte till något matställe så jag gick över till kiosken på andra sidan gatan och undrade lite försiktigt om hon gjorde phad thai (det stod ju agg framme). Det gjorde hon inte där, men inga problem - jag kunde äta med henne och hennes mamma och brorsbarn senare (!)
Men så kom hon pa en bättre ide - och körde fram sin motorcykel och stängde kiosken.
Sen visade hon mig stan, vi åt i hamnen och på nattmarknaden köpte vi kakor som vi åt till kaffet när vi kom tillbaka (efter vi varit in till henne och hälsat på hennes gamle mor). Efter fikat körde hon fram sin bil och det bar av in till stan igen, där vi mötte hennes vänner, varav ett par följde med till countrybaren vi så småningom hamnade på.
Det var bara Gun (ja, hon hette så) som kunde lite engelska, men med teckenspråk och hennes små tolkningsförsok hade vi fyra en hur trevlig kväll som helst!

En av mannen som var med visade sig vara en hög chef på orten till varat motsvarande Skogsvårdsstyrelsen och var en riktig gentleman, så idag på morgonen skulle han köra mig så att jag kunde fixa båtbiljett och se till att jag fick frukost i mig.
Vi möttes upp utanfor Guns lilla kiosk och snart dök aven den andra killen upp som var med igår. ALLA hoppade in i Adames (chefen) bil - även Gun - och sen bar det av till en äkta thaifrukost; mild rissoppa, grönt te i små koppar och flera rätter med skaldjur, köttfärs och allt möjligt i små munsbitar.

Efter att kört mig till busstationen där jag köpte färjebiljett (det var en timmes bussresa till farjelaget) så satt de kvar och väntade på bussavgången tillsammans med mig. Och det visade sig att de tagit ledigt fran sina respektive jobb för att gora det! Jag reste ju ensam, konstaterade de och inte skulle jag val klara av att ordna allt sjalv!
Ja, de var verkligen hur gulliga som helst och jag fick inte betala någonting fastan jag insisterade (ja, farjebiljetten givetvis).
Nästa lördag har de bjudit med mig pa fest och finns det tid, ska Adame också ta med mig på sitt jobb - vilket han ibland gör från helikopter då han overvakar djur- och djungellivet. Det är DET han vill ta med mig på!

Ena dan nya thaivanner - nästa dag vänner från franska Rivieran (Gusten, de ar ifran Cassis, Bandol och La Ciotat - dina hemtrakter!). Den äldsta mannen i detta sällskap - 81 år och hur ungdomlig som helst! - är modedesigner och har haft visningar runt om i världen så sent som i år i Marrakech (Marocko).
Med dessa fransmän har jag en inbjudan till båttur imorgon.

Järnvägars!

I Thailand är järnvägsnätet ganska bra utbyggt. Det finns fyra huvudlinjer från Bangkok; till väst, öst, söder och norrut.
Aker man söderut, stannar taget till här i Hua Hin. Kungen har t.o.m. ett eget väntrum på stationen (hm, undrar hur ofta han åker tåg egentligen?) Stationen är ett turistmål eftersom den är "gullig" och annorlunda än andra stationer. Ganska lik ett par museijarnvägar i Sverige som jag råka känna till faktiskt... (inte utanpå, men väl inuti).
För den som är ovan tågresenär, finns här mycket pedagogiska bilder vad du inte ska göra...

Ormet

Så har såg ormen ut, brorsan. Fast den här är tagen på betryggande avstånd!
Rättare sagt en bild på en bild på ett varuhus.

Rummet

Visar bild på det fina rummet jag har nu.
Inte bra. Man kan bli bortskämd...

Kunglig glans

Så. Nu har jag lyckats slitit mig från Bangkok. Suck, saknar stan redan... Nåja, jag kommer ju tillbaka dit så småningom, när jag ska tillbaka till Sverige.

I går anlände jag till Hua Hin - stan där Thailands kungafamilj har sitt sommarresidens.

Kom ganska sent igårkväll. Från Bangkok går det en buss i halvtimmen till Hua Hin, men är det inte fullt på bussen, så går man inte förrän det är det... Redan en halvtimme efter utsatt tid var bussen äntligen full (ibland kan det ta en timme) och vi kunde skumpa iväg. Tre timmar ska resan ta, men eftersom man i sista stund bestämde sig för att ta den enklare bussmodellen fran Bangkok, så tog det minst fyra timmar...

Detta är en stad med hotell som Hilton, Sofitel och andra lyxhotell och -resorter. Kaklade badrum, vita, fluffiga kuddar, tvålar som luktar ros, frukost på rummet på silverfat, soft bakgrundsmusik i restaurangen...

Mitt "Hilton" blev ett cigarettinpyrt rum med en mossgrön heltäckningsmatta, lila plasttoalett (!) och en massa loppiga hundar utanför.
(Ser kanske trevligt ut på bilden; ligger ju precis bredvid havet - ovanfor havet eftersom det står på pålar. Men det var inte alls skoj.)

(Jag stod ut över natten och i dag hittade jag ett alldeles för dyrt ställe - en miniversion av Hilton; kaklat badrum, aircondition och fläkt, en fin tavla på väggen, TV och kylskåp. Jag är världens sämsta backpacker...)

Vad en croissant kan ställa till med...

Jag VET att man inte ska bråka om en restaurangnota här (man kan bli hängd i stortårna - typ), men nån måtta på eländet får det faktiskt vara.
Brukar äta min frukost på gatan; hemmagjord yoghurt med färsk frukt. Mums!
Men i dag var jag i behov av socker och gick således in på en restaurang i mitt område och beställde kaffe och croissant med marmelad.
Kaffe hade dom inte, fast det fanns på menyn. Inget konstigt med det, för det är ofta som det man erbjuder på menyn inte finns i köket... Så det fick bli pås-te till croissanten.
Teet kom. Drack det saaakta eftersom min brödbit tog längre tid än det brukar ta innan det man beställt kommit in. (Ha i åtanke att personalen går upp i rök efter att man gjort sin beställning och fått in det, så det går inte att pocka på uppmärksamhet - förrän man halar upp skattkistan... suck...)
En halvtimme senare var tekoppen faktiskt tom. Och teet sen länge kallt.
Halar upp skattkistan - och vips - en servitris minsann! Som kommer på att min croissanttallrik inte finns på bordet.
Innan jag hunnit hejda henne springer hon iväg och hämtar det bortglömda brödet, men jag förklarar att jag inte längre är intresserad av den hopsjunkna... ja, vad nu det ar... en croissant, missänker jag...
Och nu börjar cirkusen: jag måste ju betala för det jag beställt! Förklarar att jag inte fick det jag beställt - nåja, förrän jag skulle gå.
-Du har beställt den.
-Ja. Så varför fick jag inte det jag beställt?
-Den är ju här!
-NU, ja!
-Då får du ta den med dig.
Hon gör en ansats att springa iväg för att göra en doggybag, men jag hejdar henne, förklarar att jag inte vill ha... det där... längre och att jag tyvärr inte kan reparera att hon glömde bort min mat.
På thai börjar hon högljutt förklara situationen för sina mostrar, fastrar, mamma, syskon, sina kollegor, sopkillarna och hela världen och snart är allihopa involverade och himmel och jord upprivet.
På grund av en sketen croissant!
Men jag log. Och log. Och väntade envist. Och log.
Till slut gav hon med sig och log tillbaka och lät mig slippa betala för det jag fick innan det förvandlades till blöt fläck på tallriken.
Men ett leende betyder inte alltid att allt är bra.
Inte ens för en thailändare.

Att man som blond och blåogd (jaja, jag vet vad ni tänker nu!) är en smula exotisk känns lite mysko. Idag hade jag helt plötsligt 7-8 ungdomar - både pojkar och flickor - runt om mig när jag satt och väntade på båtbussen. De fnissade och tyckte det var så spännande att försoka prata engelska med mig. De kunde säga "vatts jor nejm" ", "ver jo com flom" och "blutifol", fnissade igen och puttade uppmuntrande på varandra för att alla skulle fråga mig nåt. Ingen kunde nåt mer på engelska men vi pratade på ändå.
Sen var det fotosession. Flickorna samlades runt mig och pojkarna fick ta bilder.
Och sen skulle de kolla på mina blåa ögon.
Och fnissa igen.

Nästa som tyckte jag var exotisk var en - polis... Ett tag blev jag orolig när han på sin motorcykel rullade upp bredvid mig. Jag förstod inte ett smack vad han sa, men efter att vant öronen vid "thengelskan" så forstod jag att han flörtade...
När han fått fram att jag inte hade familj, ville han bjuda med mig på en timmes tur i sin tjänstebil (!).

Ar det det som kallas att maska på jobbet?


P.S. Jag följde inte med :)

Bangkok-Karin

Fortfarande kvar i Bangkok.
Kanske verkar lite slappt, men faktum är att detta också är en del av tjusningen med att resa. Man stannar när man vill, där man vill. Inga tider att passa så därmed har jag möjligheten att stanna upp för att lära känna staden, landet, kulturen och människorna dar jag vill. Just nu vill jag vara här och Bangkok är inte alls den tråkiga stad som jag hörde att det var innan jag kom hit. Det finns otroligt mycket att upptäcka! Fast man får ge sig av bort fran turistfällor och staden som är som många andra storstäder; shopping, resturanger osv. (Respekterar dock åsikten att det kan vara tråkigt, för det som är skoj för vissa är det inte för andra.)
Jag tycker att jag börja lära mig en hel del nu och ser med andra ord saker och ting på ett annorlunda sätt än jag gjorde när jag var "ny". Jag misstänker starkt att jag utstrålade TURIST! när jag först kom till stan. Eller vad tror ni? ;) Tydligen verkar jag inte göra det fullt lika mycket längre, för faktum är att de flesta gatusäljare och tuktukförare lämnar mig ifred! (Nåja, fortfarande klingar "madame massaaage" eller "orangejuice ten baaath" i öronen på mig. Massagefolket är imponerande ihärdiga med att vara levande utropare.)
Extra svårt ar det att ge sig av härifrån nu när man lärt känna en del människor. Ingen ska dock åt samma håll som jag, tyvärr, så det blir att man stannar här och umgas på kvällarna. Igår var det födelsedagspartaj för en spanjor t.ex.
Matdags! Ikväll blir det pad thai från nåt "gatukok". Igen. Det är ruskigt gott och vanebildande!
Hm, börjar förresten glömma bort hur man lagar mat... Har ju inte rört en kastrull sen jag reste. Får väl gå matlagningskurs när jag kommer tillbaka till Sverige...