Nätdejting kanske är bra trots allt...

Jag promenerar en hel del. Förutom att man får ett bra flås, upplever man faktiskt en hel del. Som att skrämma slag på sovande rådjur (och mig själv! Jag såg dom först inte.), gå vilse i förorts-
djungeln, få ett otal inbjudningar till att dricka kaffe/te/öl o.s.v.
Och som att hamna i vidvinkel-
objektivets fokus med frågan:
-Har du nätdejtat någon gång?
-Öh, va? Jo. Eller nja… det beror på hur man ser på det…

När frågan kom, var jag rejält flåsig efter att “powerwalkat” i två timmar. Jag var på upploppet. Tanken att jag snart skulle få sparka av mig skorna från mina nu ömma fötter, fyllde hela min hjärna. Inte vad jag tycker om att nätdejting kostar 275 kr. Eller vad nu han sa.
- Vad tycker du om det?
- Det verkar dyrt (när man kan träffa människor på tunnelbanan eller i affären). Fast det är ju upp till var och en vad de vill lägga sina pengar på. Fast jag tycker det är att lura av folk pengar på deras vilja att träffa någon. Å andra sidan är det är ju en affärsidé som alla andra. Men jag skulle inte betala nåt för det.

Så. Då fick hela Stockholm reda på nåt jag inte hade en vettig åsikt om eftersom jag inte bryr mig!*

Att promenera är annars ett bra och gratis sätt att träffa någon - om man vill. Jag lovar: det finns många desperata out there!
I går fick jag t.ex. en “inbjudan” att följa med och ta en tur på Stockholm Stads lånecyklar. Inbjudan kom från en man som ville “ha kärlek”… (han sa faktiskt så!)

Kanske det ändå är värt att pröjsa 275 kronor när jag tänker efter…

*Faksimil från Stockholm City.