VARNING!

Nu har jag lagt till bilder i inläggen nedan.

Känsliga personer varnas för
bilderna i bloggen om begravningarna!

Glädjedag!

Efter död och elände var det äntligen dags för en glädjefylld händelse; min väninna Iloh skulle föda och hade bett mig att vara med henne på förlossningen. Problemet var att jag fortfarande var kvar på Bali nar hennes man ringde och sa att de var på väg till bysjukhuset. Han gissade att hon skulle föda inom de närmaste timmarna.
Väl på färjan ringde han igen och nu med beskedet: hon föder inom två timmar! Kul! Men besviken att jag inte skulle hinna fram till förlossningen... Färjan tar ca 4-5 timmar beroende på vågorna och från färjelaget till hennes by 1,5 timme.
Gissa om jag blev förvånad när jag till slut kom fram och konstaterade att hon ännu inte hade påbörjat förlossningen! "Bebisen väntar på dig", sa Iloh med ett trött leende. En halvtimme
senare kom värkarna tätare och tätare. Det borjade bli dags.

Under förlossningen skulle Ilohs man, svärmor, svägerska, jag och ytterligare en väninna vara med. I sängen bredvid låg en annan kvinna som också skulle föda och hon hade hela släkten och resten av Lombok där. Nåja, nästan...
Mycket folk var det iallafall i denna lilla sjukhussal där de små geckoödlorna kilade på väggarna, kackerlackorna på golvet, där man använde en dammig skrivbordslampa för att undersöka kvinnornas tillstånd, dit familjerna själva fick ta med sig fläkt, saronger och vad man nu behövde till förlossningen.
Det var inte tal om att använda sig av några speciella skyddskläder, desinfektionsmedel eller andra hygienåtgärder... Jag svabbade snabbt av mig "resdammet" i betonghon med vattenslang intill Ilohs säng. Tvål hade jag med mig och min lilla flaska med desinfektionsmedel för händerna jag alltid bar med mig i väskan. LITE ren ville man ju vara... I hörnet fanns en gynekologstol som nu blev överbelamrad med handväskor, vattenflaskor, kakor och annat som besökarna tippade av där. De gravida kvinnorna valde att föda liggandes i de två sängarna som också fanns på rummet. En kuvös fanns även där men kom tack och lov inte till anvandning.

Draperiet som skiljde de två sängarna åt, drogs fram och tillbaka på order av Iloh - det fanns ju två män i salen och trots sina värkar och med bebisens huvud hälften utanför, orkade Ilohs bry sig om att den andres make eventuellt kunde se henne förbi det alldeles för korta draperiet.
Superkvinnan Iloh krystade utan knappt ett ljud ifran sig fram lilla välskapta Stella, 3.400 gram - en jättebebis jamfört med den annu mindre killen (2.200 gram) som i sängen bredvid kom till världen drygt 20 minuter senare efter supporterklubben vrålat fram honom...

Skrivbordslampan drogs undan, fika kom fram, Iloh syddes ihop (och mina hander klämdes sönder! Stygnen verkade göra mer ont än sjalva förlossningen.) Stella vägdes och åkte snart mellan glada famnar. Man tvättade dock inte av golvet... barfota trampade vi omkring i fostervatten och annat...

Iloh och bebis mår toppen!


Bilder kommer... tekniken ar sådär som sagt...

Begravningsceremonier

Så värst hungrig blev man ju heller inte under de här dagarna...

Det var svårt att forstå att hjärtat orkade pumpa i denna lilla utmärglade kvinna. Hennes oroliga rorelser där hon låg i sängen sa mig att hon inte hade lång tid kvar att leva...

Dagen efter var ankomst somnade hon in.

Förberedelserna för begravningen tog vid och hela den lilla byn samlades och hjälpte till med det som skulle ordnas. En hinduisk ceremoni - oavsett av vilken art - kräver mycket dekorationer och jag flätade på för fullt diverse attiraljer med de andra kvinnorna. Man hade väldigt skoj åt mig; inte varje dag de satt med en vit kvinna i balinesisk dräkt och gjorde hantverken i sin by. Barnen var än mer fascinerade och det var fruktansvärt svettigt när 25 barn (jag räknade dom) satt och stirrade på mig. När jag trodde jag skulle falla ihop till en blöt fläck av deras stirrande gick jag ut till havet för att få en liten vindpust - med 25 barn i släptag, skrattandes och stojandes (de minsta grät eftersom jag ser så vansinnigt läskig ut!) runt omkring mig. Efter att jag ordnat stenkastartävling var jag dock inte lika "farlig" längre och efter det tordes till och med några peta på mig nästa gång vi satt uppe vid huset.

Efter tre dagar var det dags för begravningen. Och i tre dagar har den döde damen legat i sin säng och man har vaktat henne dygnet runt för att inga onda andar ska komma. På begravningsdagen tvättar man kroppen och böner och besvärjelser sker innan den döde läggs i kistan - en enkel pinnlåda gjord av bambu. Begravning i detta fall eftersom familjen inte hade råd med kremering. Om man en dag får råd med det, tar man helt enkelt upp kroppen ur jorden och kremerar då.
En lång begravningskortege tar vid och efter en timmes vandring i hettan kom vi till begravningsplatsen. Här lyckades fröken Karin trampa igenom en grav, för här var det riktigt farligt att gå! Stenarna ovanpa de gamla gravarna var tunna och överbevuxna med gräs så det var inte lätt att se vart man satt fötterna när de "hjälpsamma" människorna drog i mina armar åt olika hall for att hitta en "säker" väg åt den vita kvinnan! En av mina vänner trampade också igenom en grav och han hann se ben i den...

Damen kom efter en tumultartad nedsänkning i jord och man lade ner prylar och pengar vid hennes huvud att ha med sig.

Lite ormterapi skedde också på denna Baliresa. Efter en blöt kväll hos en av kusinerna till familjen jag var med, kom överraskningarna fram i form av en boaorm och nan annan läskig sak jag inte vet vad det var. Kusinen förvarade dessa slingrande tingestar i en bagagelåda till moppen och den andra i butiksdisken...

Bilder kommer, men tekniken är inte den bästa på denna ö...

Vågade turister!

Nyårsfirandet var över och många begav sig tillbaka till Bali från "min" ö Gili Trawangan i förrgår. Man kan komma dit och därifrån i olika slags båtar - och därmed olika priser. Färjan som dessa personer valde, kostar ca sju gånger mer än att åka lokalbåten (bilden). A andra sidan är de - om allt går som det ska - framme på Bali på endast 45 minuter istället för fem timmar som det tar för oss som inte reser lyxigt.
Som tur var slutade dramat bra och ingen verkar ha skadats.

Själv var jag också på väg därifrån den här dagen, men när jag såg vågorna valde jag att stanna en dag extra - oavsett vilken båt som skulle ta mig därifrån. Jag skulle visserligen bara in till Lombok (ca 1/2-timme - 45 min beroende på vågorna) med lokalbåten, men jag lovar att det kränger olidligt mycket! Och det gjorde det även igår när jag till slut vågade mig ut i en båt...

På lokalbåten lastar man allt. Allt. Ja, allt. Jag har suttit hopklämd mellan lådor med chokladkex, shampoo, läsk, mjölk, gasflaskor, bensindunkar, korgar med grönsaker, fisk och ägg (DET är spännande när det gungar mycket!). En dag placerade nån en väska i mitt knä - som efter en stund började leva!Öppnade lite och därinne kikade en tupp fram...

Lomboks enda rulltrappa

Jämfört med det kommersialiserade Bali, är Lombok en ö som ännu är befriat från massförsäljning av t-shirtar, ölkylare, irriterande försäljare och australienska biffar på restaurangerna.
Lombok är genuint: vackra risfält utmed de grönskande bergen där aporna glatt svingar omkring bland träden, oexploaterade stränder, okonstlade, vänliga människor som ibland lever väldigt, väldigt enkelt pga fattigdom...
Det finns ETT shoppingcenter på hela, stora Lombok och det var inte så längesen det stod klart. Fortfarande är inte alla affärsutrymmen uthyrda.
I shoppingcentret finns också öns enda rulltrappa... Häromdagen var jag där med vänner för att shoppa lite västerländsk mat (ibland längtar jag obönhorligen efter OST!). När vi skulle åka upp till andra våningen för att äta lunch, insåg jag att ett par i sällskapet inte hade åkt i en rulltrappa i hela sitt liv förut. Det ville man dock inte erkänna, men var uppenbart nar de nervöst försökte "pricka" de rörliga trappstegen och därefter krampaktigt höll i ledstangen..
Att hitta alkohol är inte heller helt lätt. Jo, billigt palmvin för ca 8 kr/litern inhandlas genom vänner vars familj gjort det. Men nu vill man som västerlänning inte dricka äckligt palmvin; det luktar surströmming och smakar apa!
Så champagne var bara att glömma till nyår. Lyckades dock hitta en liter Absolut Vodka Vanilj efter två timmars letande och då på en resturang i öns mest turisttätaste ort Senggigi.

Nyår firades för övrigt ute på Gili Trawangan där alla restauranger hade gratis partytillstånd hela nyårsaftonen. (I vanliga fall får de betala för tillståndet, vilket gör att det bara är de tre största restaurangerna som växelvis håller i veckopartyna.) Efter en gungig färd med åtta bensindunkar som last mellan oss 40 personer på båten, där hälften satt och rökte och hälften skrek "Släck!" kom vi med hjärtat i halsgropen äntligen iland vid 11-snåret på kvallen till en ö som fullkomligen gungade av alla glada, svampfyllda partydjur.
Hade ingenstans att bo eftersom det var fullbokat därute på ön, men vid fyratiden lyckades jag hitta en hängmatta att slumra i, med handväskan som filt - som dock endast räckte över ena armen...).