Ofrivillig fobiterapi

Liksom på alla andra stränder, i alla hav och sjöar, flyter det omkring skräp i vattnet då och då. Här på Trawangan är vi dock ganska förskonade från detta gissel, men ibland flyter det in lite skräp från Lombok som runnit med i floderna nu när det är regnperiod.
Med andra ord reagerar jag inte nämnvärt när jag härmodagen sitter i vattnet och pratar med en bekant (är för varmt att sitta på land) samtidigt som jag pillar frånvarande på nåt "skräp" som flytit intill mitt ben.
Hade jag då hastighetstävlat med Nasas rymdraketer hade jag helt klart vunnit överlägset när jag efter en stund konstaterade att "skräpet" var en orm! Upp for jag. Som en raket.
Bra ormfobiterapi där.... hm...

Häromdagen fikade jag med en farbror som var med och grävde skyttevärnen här på Trawangan under andra världskriget. När kriget bröt ut var farbrorn farbror; 69 år. år 1939 alltså! Gubben är idag 120 bast och piggare än en 69-åring! Man förklarade för mig att han ständigt går omkring och tuggar på nan ört och som tydligen gör att han håller sig pigg och kry (det var skönt att veta för jag trodde farbrorn blödde från munnen när det i själva verket var örten som rann ut ur munnen...).
Farbrorn har inga barn och frun dog för tre år sen (hon var ung; bara 83 när hon gick bort). Tydligen är han snorrik och äger land både på Lombok och Bali (när han går bort kommer detta att skänkas till ett tempel). Han har utmärkt hörsel, är nyfiken som en femåring och tar helt och hållet hand om sig själv.

Nu bör jag nog gå och ta reda på vad den däringa örten heter...