Världsbäst!

Och var det nu nån som nu undrade var man egentligen får tag på den mumsigaste Capricciosan i hela världen... ja, då är det faktiskt här på Bali! (Inget fel på självinsikten här inte.)
Eftersom de har sån världsbäst pizza så antar jag att man vill låta alla få ta del av dom - så utkörning till Sverige är det väl det minsta man kan begära?

Mystiska maträtter

Kan någon reda ut for mig vad dessa två maträtter egentligen är??? "Ja ja men" låter visserligen ju som en självklart val på menyn. Frågan är vad maträtten innehåller.
Men "Bitterballen"? Ar det verkligen en maträtt?! Ar det den manliga motsvarigheten till Bitterfittan? Men vad har det med mat att göra???

Ursakta mitt nagot vulgara inlagg...

Sam in action

.
Jag är verkligen i surfarnas paradis. Och kan man inte redan surfa, kan man ta lektioner på nån av alla de surfskolorna som stan är nedlusad av. Eller lära sig av nån av alla australiensare som semestrar här.
Sam är en av dom australiensarna och är en baddare på att badda. Eh... bada... öh... surfa alltså... Jag har än så länge tackat nej till erbjudandet att få lära mig konsten, med hänvisning till min onda rygg.
Men vem vet - snart kanske jag också tjusigt surfar omkring på vågorna därute!

Nä. Jag skulle inte tro det.

Tuuut tuuut!

Påfyllning? Eller vill du ha notan? Kläm och tuta på Nasse och servitrisen kommer!
Genialiskt.

Och riktigt skoj när alla vill nåt samtidigt...

Lider inte pin

Snart är jag av med ryggvärken. Det krävs massage varje dag. Och simmande i poolen. Och bokläsande.
Jag lider inte så himla värst... :-)

Har du också nåt du vill bli av med? Kanske denna inredningströtta man är intresserad...

Mama Karin - nu på Bali

Igår lämnde jag något ovilligt "mina pojkar" på X-Plorer Backpacker, där jag bott när jag varit i Kota Kinabalu på Borneo. Superkuliga och gulliga killar som tog väl hand om "mama Karin" (hm... de kallade mig det. Grrrr...).

Men nu är jag på Bali (och får väl försöka hitta en ny "familj" här). I Kuta. En av Balibomberna small i det här området... Jaja, jag ska inte stanna längre än nödvändigt - det vill säga tills min stackars backpackerrygg är återställd. Just nu är det inte läge att bubba omkring på en 18,6 kilos klump på ryggen. Risken är att jag går av på mitten faktiskt.

De främsta anledningarna att jag inte tänker stanna i Kuta är dock:
1.) försäljare i princip upp i näsborrarna,
2.) australiensiska (eller möjligen engelska) tanter i galet urringade toppar (påminns om att jag har en kräkreflex nämligen)
3.) frånvaron av den lugna stranden där den där hyddan med hängmattan pa verandan ligger. Kommer inte ihåg när det var tyst senast.

Kuta i övrigt består av surfare, surfare och surfare.

Fotosession med utbyte

Ibland kan uppmärksamheten man får som blekfis vara lite jobbig. Det ska fotograferas och pratas och hejas. Men oftast är det ok och ingen är otrevlig.
Från och med nu ska jag börja fotografera dom som ska fotografera mig. Så det så.

Den mest "obekväma" fotosessionen hittills skedde i dag när jag gick på stranden och en muslimsk tjej kom fram och ville fotografera. Hon i traditionsenlig slöja - och jag i bikiniöverdel och shorts...
Just då önskade jag att jag hade skoteroverall på mig...

Hon var väldigt rar och intelligent och vi hade en lång och intressant diskussion om kulturskillnader, vikten av brobyggande mellan kulturer, religion, om jag inte var rädd att vara på Bali, miljöfrågor osv.
En obekväm fotosession som visade sig bli mycket intressant.

Beroendeframkallande

Så har dricker man iskaffe bäst; i plastpåse med sugrör.
Inte så miljövänligt kanske - men grymt gott!

Pratglad farbror

Den här pratglada lilla farbrorn, av lokalursprung, hamnade tyvärr bredvid fel person på bussen från Sandakan till Kota Kinabalu i dag: mig. Dock verkade han inte bry sig så mycket om att jag inte förstod ett ord, för han hade en ingående beskrivning om hans besvär med sin uppsvullna hand och antagligen berättade han om landskapet också. Men som sagt, jag vet inte så noga...
Fast han såg till att jag mådde bra, för han skulle ge mig både pengar att gå och köpa lunch till mig själv och bjuda på cigaretter. Tack, men nej tack. Men du var väldigt söt, lilla farbrorn!
Aven fast du borjade raka dig i bussen efter lunchen.

It`s a djungle out there!

Ormar, jätteodlor, näsapor, makakerapor - och orangutanger!
Har ett par dagar bott på en supermysig djungel lodge vid floden Kinabatangan. På flodturen fick man se djuren i dess rätta element.
Det var såååå häftigt!

Mums med fågelsaliv...

I grottan Gomantong riskerar fågelbosamlare sina liv ett par gånger om året när det på repstegar och specialutformade "plattformar" i bambu låter sig hissas upp nästan 100 meter under grottaket för att få tag på eftertraktade svavelbon. På dessa bon gör man sedan i det kinesiska köket soppor. Tydligen är det själva salivet från fågeln, när den "cementerat" boet, som ger svavelbosoppan dess konsistens och som är speciell och bra för hälsan: den håller dig ung, ökar "sängkammarlusten", lindrar astma och immunförsvaret osv.

I grottan finns också kackerlackor. Inte några stycken - utan tusentals! (översta bilden) Och fladdermöss.

I bussen på väg från grottan kom en krokodil på ett par meter springandes i diket. Tack och lov att man var i bussen! Tyvärr hann jag inte få upp kameran.

Högt över bergen

Resan upp till Borneos nordöstra kust företogs med buss. Från Kota Kinabalu tar det knappt en timme med flyg, så det är ju ett bra alternativ om man har bråttom. Landvägen är 33 mil, vilket med buss tar 6 timmar - ca 5 mil per timme, alltså... Bussturen snirklar fram på serpetinvägar över bergen och på vägen passerar man ett av sydostasiens högsta berg; Mount Kinabalu (bilden), vilket höjer sig mer än 4000 meter över havet. Jag njöt i fulla drag och armhåren böljade upp och ner i rysningar av den fantastiska utsikten över de vidsträckta bergen, regnskogen och de stora fåglarna som svävade fram.
Jag verkligen försökte låta bli att bli påverkad av familjen på fyra personer bakom mig, som verkade lida av någon hemsk lungsjukdom (barnen kippade otäckt efter andan) och extrem åksjuka. Det hostades och spottades och kräktes för fulla... hm... påsar.

Men med näsan i parfymflaskan och musik inpluggat i öronen, så gick även denna resa bra.

Det är inte målet som är resan - det är resan i sig.

Roligast på lokalhaket

Jag är inte mycket för att hänga ihop med andra backpackers. Och det på grund av flera anledningar; bland annat för att de flesta är amerikaner och de är hopplösa att förstå. Fransmän, tyskar och italienare håller sig mest för sig själva. Och resten träffar jag knappt på alls längre. En annan anledning är det ändå roligast att göra sig bekant med lokalbefolkningen som vet hur det egentligen är på platsen man är och får därmed värdefulla tips.
Här har jag dock träffat en engelsk - helt galen! - "lyxbackpacker". På bilden försöker Travis "trolla bort" sina hakor - till allmänt jubel bland de fem Kota Kinabalubor som vi åt middag med på deras lokalhak igårkväll.

Kota Kinabalu i sig är en ganska tråkig stad. Har ska man väl egentligen inte stanna så länge, mer än att ha stan som utgångspunkt mot vidare utflykter på Borneo. Jag har blivit kvar här pga att jag i dagarna inte vill sitta och skumpa på en buss i 8-9 timmar... Imorgon är jag dock redo för det och kommer att bege mig till Sandakan som ligger på öns nordöstra kust.
I väntan på det har jag - förutom att bekanta mig med stan och lokalbefolkningen - även varit och klippt mig igen (tyvärr Bina, jag tänker inte visa eländet den har gången heller).
Tydligen krävs det tre personer samtidigt for att få ordning på kalufsen - en som kammar, en som sätter upp håret i tofsar (och däremellan serverar te från Sabah) och en tredje som klipper. Timlönen måste vara minimal för jag betalade inte mer än 15 ringit (30 kr) för "mästerklippningen"...
A andra sidan är servicen likadan överallt här. Minst en person "uppvaktar" när man är ute i butiker. Råkar man stanna mer än tre sekunder för att titta på en vara, svischar det till och plötsligt har man en "personal shopper" med sig... Eller tre som när jag skulle handla lite "tjejpackning" häromdagen. Det kändes fånigt! Att handla deodorant kan ta en kvart eftersom man vill visa alla sorter (inte för att man vill sälja det dyraste dock).

Naturbilder

Eller hur att den oranga blomman ser ut att vara en gubbe som vandrar??

Borneo

Då är jag på banan igen, efter att haft semester några veckor. Först ett riktigt hem med supertrevliga svenska värdar, köttbullar och så svenskt ressällskap. Och så helrenovering av mig själv så nu är jag redo for nästa äventyr: Borneo.

Installerade mig ikväll på ett kinesiskägt guesthouse (rumsbilden, så ni ser att jag inte lever lyx hela tiden!) i Kota Kinabalu på Borneos norra del Sabah - efter att först missat planet jag först bokat in mig på... (Men det är en annan historia.)

En vecka på en av världens största öar väntar nu en vecka med orangutanger, sköldpaddor, trädormar (DOM vill jag helst inte se), heta källor och en djungel som är utöver det vanliga.

KL igen

Nu är jag tillbaka i Kuala Lumpur och bor några dagar där min Malaysiaresa började; hos familjen som var tre när vi åkte till Tioman förra veckan, men som utökades till fyra personer två timmar efter vi åkt! Så nu är det två små killar i familjen :)

Här är pojkarnas mamma Kristina och jag i moskén. Och man känner sig sååå söt i lånekläderna där man ser ut som ett plommon...

Kolla vem katten släpade in!

Har ju också haft svenskt ressällskap ett par veckor! Ni i Marievik känner väl igen denna grabb som hade vägarna förbi Malaysia? :)
Det var jättekul att du kom och hälsade på, Stefan. Men du... Vart tog den lilla, lilla (sol)brännan vägen - ingen som vet, ingen som vet!

Singapore

Från färjeläget i Mersing (varifrån båtarna till och från Tioman går) är det bara 1,5 timmes bussresa till Singapore. Det var för nära för att inte åka dit, så i tisdags anlände vi dit för sightseeing. En välordnad och dyr stad. Rent och snyggt. Att spotta ut tuggummit på gatan eller fimpen är en dyr historia; 1000 spänn om man är en sån slavpotta som håller på med sånt!

Singapore är det minsta landet i sydostasien och är det näst mest tätbefolkade landet i världen; ca 4,5 miljoner människor. Det lilla landet räknas till de fyra första "östasiatiska tigerekonomierna" tack vare den snabba industrialiseringen. Här byggs överallt!

Tyvärr räcker det inte att vara där nån dag. Här finns trots allt mycket att se och göra, så ska du dit rekommenderar jag åtminstone två hela dagar. Men vi hann dock se världens största pariserhjul, fika i finansdistrikten, spana på Hill Street och konstatera att man kan handla billiga silverskjortor i Little India.

Mersmak

Hajen skrämde dock inte livet ur mig helt - tvärtom har jag nu fått mersmak på dykningen och kanske blir det ett dykcertifikat när jag kommer till Borneo nästa vecka.

Coola djur!

Förutom sandflugorna på Tioman, fanns här även andra djur som var betydligt roligare än dom. Varanödlor till exempel. Och aporna som mer än gärna tog emot nötterna man bjöd dom på. Men... det häftigaste djuret av allt var ändå... HAJEN! På en snorkeltur vid en korallö utanför Tioman fanns förutom vackra - och friska - koraller, även färggladda fiskar. Men så... i synfältet till vänster dyker så plötsligt en grå, större sak upp. Vänder huvudet för att se rakt och... minsann - en haj! 5 meter - mellan tandmellanrummen! Minst! (Ok, överdriver lite då. Lite. Den var ca 1,5 meter...) Snart försvann den igen och jag ska göra Stefan uppmärksam på att en haj är i närheten. Med en snorkel i truten är det svårt att ropa - för att inte säga hopplöst - och dessutom trögt att vifta med armarna, men med mina uppspärrade ögon förstår han att jag sett nåt. Snart kommer hajen inom synfält igen och denna gång får även Stefan äran att se den.

Vad skulle ni gjort om ni mött på en haj? Nån som gjort det kanske? Själv blev jag lite skrajsen förstås, men vad sjutton gör man när man helt plötsligt ser en? Ropar på polis? Tar en taxi därifrån?
Samtidigt som man blir enormt fascinerad, så vill man gärna inte vara alltför nära, så det blev en snabb simtur tillbaka till båten.

Senare kunde vi konstatera att det var en revhaj som gjort oss sällskap (eller vi den).

Den svartfenade revhajen, Carcharhinus melanopterus, är antagligen den vanligaste av de tre revhajarna och den man troligast stöter på. Den lever ensam eller i små stim och känns lätt igen på de ljusa, svartspetsade fenorna. Speciellt tydligt är detta på den första ryggfenan som har ett vitt band under den svarta spetsen. Den svartfenade revhajen blir inte särskilt lång jämfört med många andra hajar, 170 till 180 centimeter, men ska ändå hanteras med respekt. Vid närvaro av mat, fiskbete eller när fiskare rensar fångsten kan den visa upp ett väldigt aggressivt beteende och utan tvekan attackera.


Koh Samui.

Lopp-Lisa!

Det blev fem dagar ute på Tioman - en ö som ligger ca 2 timmars båtresa utanför Malaysias östkust. Ön är den största i en arkipelag om betydligt fler öar; bland annat ligger Tengah i denna ögrupp - ön där den svenska dokusåpan Robinson spelades in ett par gånger.
Minns ni att deltagarna hade problem med sandflugor vars bett kliade som värsta loppbett?
På SVTs hemsida om Robinson på Tengah står det så här: "Det är hett, luftfuktigheten är hög och ön kryllar av småkryp. Skorpioner, moskiter, meterstora fladdermöss, ödlor och giftiga tusenfotingar. Men den största plågan, i den meningen att de inte går att undvika, är sandflugorna. De finns i massor, de stoppas inte av myggnät och är giftiga, ett bett innebär svullnad och svår klåda i 2–3 veckor. "
I´ve been there! Nåja, inte på Tengah, men den biologiska mångfalden var den samma på Tioman. Mina ben är inte föremål för Miss Beautiful Legs nu kan jag lova. Betten kliar som loppbett och är fruktansvärt irriterande.

Kuliga skyltar

Det här anledningen till att mitt bloggande legat på is ett tag. Den tröga uppkopplingen ute på ön Tioman illustrerades pedagogiskt på husväggen till byns internetställe...

Trög uppkoppling

Karlstad en vinterdag 1994. Tidningen ska iväg på tryck. På företaget har vi internet sen en tid tillbaka och det känns enormt futuristiskt och coolt. Det är via modemkabeln vi numera skickar tidningarna till tryckeriet. Kopplar upp mig… Piiiiiip! Raaaaasssel ! Krrrrrrrrr! låter det. Och efter fyra-fem försök hoppar mottagningen igång till en server och man är i kontakt med omvärlden. Vilken grej! Men det tar evigheter att skicka 28 sidor och man sitter och halvsover på kontorsstolen hela tiden som sidorna ålar sig iväg via kabeln till tryckeriet i Linköping. Modemet kopplar ju ned då och då… På morgonkvisten har alla sidor äntligen nått slutdestinationen och man kan åka hem och sova.

Augusti 2008 på en ö i sydkinesiska sjön. Piiiiiip! Raaaaasssel ! Krrrrrrrrr!

Ni får ursäkta, men nästa gång jag kommer att blogga, blir när jag kommit härifrån… Nu ska jag mata aporna istället, vilka kommer nedhasande på verandastolpen.