God fortsättning och gott nytt år till er allihopa! Någon julhälsning hann jag dock inte få ut på bloggen, då jag var på "semester" på Bali några dagar.Hann även med en kort vända till Kuala Lumpur med kvällsflyget, men det bara för att sova på ett kallt stengolv på flygplatsen över natten och tillbaka till Bali med morgonflyget igen - allt för en stämpel i passets skull; visum ytterligare en månad.Hittade en reklamfilm från min lilla ö, Gili Trawangan. Ett litet smakprov på hur det ser ut där jag bott de senaste två månaderna.
Liksom på alla andra stränder, i alla hav och sjöar, flyter det omkring skräp i vattnet då och då. Här på Trawangan är vi dock ganska förskonade från detta gissel, men ibland flyter det in lite skräp från Lombok som runnit med i floderna nu när det är regnperiod.Med andra ord reagerar jag inte nämnvärt när jag härmodagen sitter i vattnet och pratar med en bekant (är för varmt att sitta på land) samtidigt som jag pillar frånvarande på nåt "skräp" som flytit intill mitt ben.Hade jag då hastighetstävlat med Nasas rymdraketer hade jag helt klart vunnit överlägset när jag efter en stund konstaterade att "skräpet" var en orm! Upp for jag. Som en raket.Bra ormfobiterapi där.... hm...Häromdagen fikade jag med en farbror som var med och grävde skyttevärnen här på Trawangan under andra världskriget. När kriget bröt ut var farbrorn farbror; 69 år. år 1939 alltså! Gubben är idag 120 bast och piggare än en 69-åring! Man förklarade för mig att han ständigt går omkring och tuggar på nan ört och som tydligen gör att han håller sig pigg och kry (det var skönt att veta för jag trodde farbrorn blödde från munnen när det i själva verket var örten som rann ut ur munnen...).Farbrorn har inga barn och frun dog för tre år sen (hon var ung; bara 83 när hon gick bort). Tydligen är han snorrik och äger land både på Lombok och Bali (när han går bort kommer detta att skänkas till ett tempel). Han har utmärkt hörsel, är nyfiken som en femåring och tar helt och hållet hand om sig själv.Nu bör jag nog gå och ta reda på vad den däringa örten heter...
Nu har jag varit så länge i Indonesien att jag inte längre reagerar speciellt mycket över 30 personer på ett lastbilsflak, trebarnsfamiljen (inkl. mor och far) hopklämd på familjens mc, omkörningar på smala, supersnirkliga vägar (jo, lite andan i halsen har jag nog allt...!), skolbarn som klamrar sig fast utanpå skolbussen, 20 personer på mc och fem personer i bil som står utmed vägkanten och väntar på att poliskontrollen längre fram ska ge sig av eftersom de inte har körkort, sovande barn ovanpå lasten i öppna lastbilar osv osv...
Har även varit här så länge har att jag snart har en egen dress till de hinduiska ceremonierna. Har varit på bröllop och ceremonier i tempel och fler lär det bli. På bilden har jag den hittills lånade dressen.
Bröllopet var en liten historia. Den varade "bara" i tre dagar. Ett stort bröllop kan vara flera veckor och de största varar i två månader. Under denna tid får brudparet inte gå hemifrån!
Har varit har så länge att det för mig tar 1,5 timme att gå en sträcka som för andra turister bara tar 10 minuter. För ALLA vill prata och fika! Suck.... lite jobbigt ibland när man har bråttom... Har dock inte varit här tillräckligt länge för att sluta toksvettas dagarna i ända! Luften står stilla och det är fuktigt varmt pga av regnperioden. Fast här ute på ön regnar det inte...
För övrigt blir det lite bilturer, bl.a. till Kuta (Lombok), bad i vattenfall vid vulkanen Rinjanis fot och bad i kristallklart vatten som rinner i floderna nerfor samma vulkanberg, matlagning med Ilo (en av mina basta vänner här. På bilden tillsammans med sin dotter Emi.), eller bara en slapparkväll på stranden med sång och musik.Men nu ska jag gå och titta till stackars Ilo som igår blev stungen av en skorpion...
Ok då, ett litet inlägg för att lugna oroliga vänner och familj: i'm alive!
Fast det har varit svettigt och kallt några dagar. Drabbas av nån feber, men min underbara vän tog hand om mig dag som natt , fixade medicin (malariatabletter upptäckte jag idag nar jag kommit till medvetande igen!), smorde in mig med väldoftande olja, baddade pannan och tvingade i mig soppa.
Nu är jag uppe igen om än på nagot skakiga ben.
Befinner mig ännu ute på Trawangan - den lilla "leksaksön" utanfor Lombok. Här har jag många, många vänner och har hur kul som helst. Ibland åker jag över till Lombok för att insupa lite "normalt" liv såsom motordrivna fordon och en McDonalds (ser eländet på håll bara. Har inte ätit en hamburgare sen i april.)
Inlägg
